Den här väntan på provresultaten gör mig galen. Var precis ner på Thorax röntgen för att göra en röntgen av lungorna för att se hur mycket vätska som finns eller inte finns. Jag känner ju skillnad när jag ligger ner, förut har jag inte kunnat ligga alls på rygg eller på höger sida, men det har ju förbättrats helt klart. Men den här jävla hostan gör mig galen, så sjukt ansträngande att prata och det är ju annars ngt som är av ett specialintresse för mig. Prata är ju något som jag är riktigt bra på att göra och att inte kunna göra det är jävla handikapp utan att hosta tarmarna ur mig. 

 

Ja vad annars? Försöker hålla mig positiv. Försöker tänka att provsvaren kommer vara positiva men samtidigt när det sunda förnuftet åker ur skallen så blir allt så förbannat mörkt igen. Men en sak jag vet är att jag vill leva och jag ska genomlida den här skiten och jag ska få ett bra liv. Vad är resultaten är så ska jag inte ge upp. Jag ska kämpa och jag ska ta mig igenom det här. Den största rädslan jag har just nu är att jag fått ett recidiv i bröstcancern. Men skulle det nu vara så , så handlar det om en lymfkörtel med cancerceller, då alla andra cancer prover och diverse röntgen och mammografi/ultraljud inte visat på ngt malignt överhuvudtaget. Förhoppningvis så blir behandlingen betydligt lättare än förra gången. Man kanske slipper cellgifter och operation, och det kanske bara blir strålning specifikt på den aktuella lymfkörteln.... Men vad vet jag? Jag är inte läkare. Men tyvärr har jag väl vid det här laget blivit en sorts av google läkare. Läser på om allt jag kan, doktorsavhandlingar, om diverse olika sjukdomar, studier, forskning,odds och behandlingar mm. 

 

Snart kommer ronden med läkarna och min ångest inför dessa morgon ronder är svår att beskriva. Man både hoppas på svar men samtidigt inte. Sjukt ambivilent inför dessa påhälsningar. Usch, fy fan. Men jag har nu legat inne på Hjärtintensiven i 11 dagar och än så finns inga svar. Bara massa frågetecken. Jag vill bli frisk och bli mitt gamla jag. Den glada, spralliga och energiska bruden som har tusen bollar i luften och som har nära till skratt och livsglädje och skapande. 

 

Håll tummarna. 

 

Sovit över 12 timmar... Helt mentalt dränerad. Vaknade upp till ett vitt jävla Västerås. Snöhelvete. 

 

Tagit mig tre rundor runt Hjärtintensivens avdelning för att få igång blodcirkulationen och förhoppningsvis magen. Knappt skitit sen jag blev inlagd i lördags. 

 

Mattias kommer hit en sväng med lite grejer innan han ska åka till jobbet, längtar efter honom. Saknar honom. 

 

Ja vad har jag gjort mer sen jag vaknade vid 08.... Bäddat sängen. Plockat undan lite i rummet. Spelat telefon spel. Ätit frukost. Tagit medicin. Pissat. Nu tänkte jag att jag ska fortsätta läsa Kepler- "Play.. Ground" En bok jag fått låna här på avdelningen. Hyfsat ok. 

 

Jaja.... Ska väl fortsätta min otroligt tråkiga dag här i min ensamhet 😓 Hoppas ni har en fin lördag vartfall.

 

Ja då var man här igen. Svårt att sätta ord på hur fan det känns. Efter jag blev utskriven förra gången så blev jag hemmavid i ca 2-3 veckor, där mina symptom och tillstånd snarare försämrades än förbättrades. Så i lördags hade jag en röntgen tid vid 13.25 för att röntga lungorna för att se huruvida vätskan hade ökat eller minskat. Det resulterade i att jag var på väg att svimma och jag fick ett mentalt sammanbrott där tårarna inte ville sluta rinna, och röntgen personalen förstod allvaret i mitt mående.

 

I snart tre månader har jag långsamt blivit kvävd 24/7, vaknat mellan 5-15 ggr varje natt för att det känts som jag varit påväg att drunknat i sömnen,hostat tarmarna ur mig och för att varje rörelse i sängen har känts som ett maratonlopp och anfåddheten gjort mig svimfärdig och spyfärdig.

 

Hursomhaver. Röntgen gjordes och därefter blev jag direkt hänvisad till jourakutmottagningen där jag snabbt återigen blev inlagd på Hjärtintensiven. Såhär ligger jag nu. Snart en vecka har jag legat här och mina tankar håller på att äta upp mig. Totalt förtär mig. Allt jag har här är tid. Tid att tänka, tid att reflektera, tid att analysera, tid att måla fan på väggen och framförallt framkalla en rädsla och oro så enorm. 

 

Från första gången jag var här så har de tagits otaliga röntgen, blodprover och ultraljud. Läkarna famlar i mörkret och det finns mest bara massa jävla frågor och så lite svar. Det sista budet har varit att den här pleuravätskan är i grund och botten inflammatorisk. Men varför hjärtsäcken fylls på igen är det ingen som kan svara på. Läkaren var precis in och berättade att provsvaren på perikardvätskan som tömdes från hjärtsäcken och ett cytologiprov från en förstorad lymfkörtel(som dock redan är bekräftad inflammatorisk ifrån röntgen bilderna) inte har levererats idag heller. Patologerna lovade att svaren skulle redan kommit i tisdags men idag fick läkaren svaret att dom inte ens börjat analysera mina prover!! Hur fan är det möjligt? Så nu ska jag ligga här i min sjukhussäng och ruttna bort i ångest hela helgen för att förhoppningsvis få ngt sorts av svar i början av nästa vecka...... I tillägg fick jag besked om att jag inte längre kommer få stesolid för min ångest då det inte är hållbart i längden, då det är "otroligt" beroendeframkallande"!??? Vad fan spelar det för roll i sammanhanget och just nu?? Det är NU jag behöver skiten för att kunna kontrollera min förtärande jävla ångest som äter upp mig innifrån och nu har den livlinan tagits ifrån mig. Fan, jag är så sjukt jävla rädd över vad provresultaten ska visa och det känns som ingen förstår hur fan jag mår. 

 

Mina tankar är mörka. Jävligt mörka. Det känns som dödens käftar återigen jagar mig och jag vet inte var jag ska springa eller var jag ska gömma mig. Just nu finner jag inga ord. Jag är bara så jävla förkrossad och ledsen. 

Det var ett bra jävla tag sedan jag skrev nu. Men jag känner ett oerhört stort behov av att få göra det nu. Jag har så mycket som tynger mina axlar och jag vet fan inte var jag ska börja någonstans. Eller jo, det vet jag fan. Min kropp och min hälsa. 

 

Jag lever med kronisk smärta efter cancern. Detta pga att jag är sönderstrålad på hela höger sidan. hud/vävnader är som pergament, som betong-lika hårt och osmakligt. Men den här skiten vet ni väl alla om, så jag behöver väl kanske inte gå in ngt djupare på det. Kan ju uppdatera er om det senaste skiten om min kropp istället......

 

 

Det började för några veckor sedan, en andfåddhet som jag aldrig upplevt förut. Sakta som kom även en torrhosta smygandes. Jag tänkte väl först att det är min katastrofala kondition, men insåg ganska snabbt att det här var av annan rang. Mitt i allt detta så var jag tvungen att flytta. Flytta från min älskade kråkslott i Värmland, för att göra mig av med halva mitt jävla bohag för att bli sambo med Mattias i Västerås. Detta kan jag ta i ett annat inläggg, men grunden till flytten är att jag redan fått bott övertid i ca tre år och min hyresvärd vill riva huset och starta sitt livsprojekt, och han blir inte yngre.

 

Nog om det. Mattias har fått slitit röven av sig, då jag knappt kunnat lyfta ngnting utan att börja hyperventilera och vela spy. Vidrigaste flytten jag varit med om och jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet gentemot Mattias och hur mkt all hans hjälp har betytt. När vi väl landade med lastbilen i Västerås och alla lådor, möbler och lösa ting var på plats i lägenheten, så tror jag min kropp oxå insåg att , fuck det här går inte, jag kan inte andas och jag behöver hjälp. Sagt och gjort, Mattias körde in mig till Akuten och efter mkt snabb hjälp så kom det väl fram till att jag hade någon sorts av Bronkit. Lungbronkit. Så till Apoteket där jag fick hämta ut ngt jävla kortison/luftrörsvidgande och hem igen för vila. Jag kämpade med näbbar och klor i flera dagar, för att försöka få någonting gjort i lägenheten, men så fort jag försökte resa mig ur sängen så blev jag anfådd och började spyhosta. För var moment, som exempelvis att gå på dass, var jag tvungen att luta mig på hallväggen och ta flera djupa andetag för att kunna fortsätta vidare. Sen var det bara att lägga sig igen. Nätterna var för jävliga. Jag lät som Darth Vader med rosslande, pipande,väsande och gurglande ljud som i sin tur gjorde att jag knappt kunde somna och när jag väl lyckades med det så vaknade jag av att det kändes som att ngn satt på min bröstkorg och sakta ströp mig. 

 

Mattias ville att vi skulle åka in till Akuten flera ggr, innan jag själv insåg att det här kan ju vara ngt allvarligt. Jag hatar sjukhus, som ni kanske förstår. Jag vill gärna vara nära döden för att jag ska ta upp resurser som andra kanske behöver mer än jag. Men hursomhelst, så fick jag svälja min stolthet och drog mig upp släpandes ur sängen med tårarna rinnandes nerför kinderna och bad Mattias om skjuts till Akuten. IGEN. Vid det här laget hade jag så svårt att andas och ångestattack i tillägg, så det kändes som jag skulle svimma påvägen in till sjukhuset.  

 

När vi kom till sjukhuset så fick jag snabbt hjälp. Massa prover togs, EKG sattes och jag och mitt hjärta fanns ganska omgående på en monitor. Realtivt snabbt kom det fram till att det inte var lungbronkit, MEN att ett prov visade på att det skulle kunna vara en blodpropp i lungan. Där någonstans så började jag typ andas ut lite och känna att, Fuck vad gött, jag ska inte dö i dag då vartfall, och massa mörka tankar om Cancer och annan skitl ixom gled ur tankarna. För en stund. Mer prover togs och även en röntgen bild på lungorna togs. Och det var här ngnstans min värld rasade. Totalt rasade. 

 

En läkare kommer in och meddelar att dom upptäckt massa vätska (Pleuravätska) i lungorna och i hjärtsäcken. Jag och Mattias bara tittade på varandra och fattade lixom inte vad betydde det?!  Denna inkompetenta jävla horläkare (troligtvis ny gräddad från universitetet som tydligen inte hade en jävla aning om hur man ska snacka med patienter, kläcker ur sig att den vanligaste sjukdomen man ser uppkomsten av denna sorts vätska, är vid just maligna/cancer/dödliga tumörsjukdomar!!!) Jag tappade totalt fotfästet. Mattias likaså. Vi grät. Grät och grät och grät som om tårarna inte kunde ta slut. Det var den vidrigaste känslan jag upplevt sen jag blev diagnotiserad med Bröstcancer. Jag var övertygad om att min tid nu var kommen och att allt var kört, mitt liv passerade i revy, alla drömmar om framtiden brann på ett bål och jag hann börja planlägga min egna begravning.........

 

Timmarna gick och en plats gjordes ordning för mig på Hjärtintensiven. Där låg jag i nästan en vecka.  Efter ca 3-4 dagar kom resultatet på alla de andra tusen prover som togs och även hjärtultraljud inkluderad och en Thorax (buk) röntgen. Där visade det sig att någon sorts inflammation ligger bakom all denna vätska, som dom i tillägg har dränerat via slang. Dom tömde höger lunga på ca 2.2 ltr Pleuravätska och den vänstra lungan på ca 1,8 ltr. Den smärtan när dränaget sattes in och sen att behöver andas med obehöriga slangar i lungorna, svårt att förklara smärtan och ångesten.  Så. 

#FUCKCANCER.  For now. 

 

 

Jag är nu utskriven, men jag mår absolut inte bra. andningen är tungrodd och jag känner mig oerhört deprimerad och ledsen. Orkar ingenting och jag har ett hus som inte är tömt. 

 

Gash. behövde bara skriva av mig lite. Det kommer mera, men just nu har jag fan träningsvärk i fingrarna. Länge sen jag skrev så här mycket och så här fort. 

 

Hoppas ni har en fin lördagskväll. 

/E

Det var ett bra jävla tag sedan jag skrev nu. Men jag känner ett oerhört stort behov av att få göra det nu. Jag har så mycket som tynger mina axlar och jag vet fan inte var jag ska börja någonstans. Eller jo, det vet jag fan. Min kropp och min hälsa. 

 

Jag lever med kronisk smärta efter cancern. Detta pga att jag är sönderstrålad på hela höger sidan. hud/vävnader är som pergament, som betong-lika hårt och osmakligt. Men den här skiten vet ni väl alla om, så jag behöver väl kanske inte gå in ngt djupare på det. Kan ju uppdatera er om det senaste skiten om min kropp istället......

 

 

Det började för några veckor sedan, en andfåddhet som jag aldrig upplevt förut. Sakta som kom även en torrhosta smygandes. Jag tänkte väl först att det är min katastrofala kondition, men insåg ganska snabbt att det här var av annan rang. Mitt i allt detta så var jag tvungen att flytta. Flytta från min älskade kråkslott i Värmland, för att göra mig av med halva mitt jävla bohag för att bli sambo med Mattias i Västerås. Detta kan jag ta i ett annat inläggg, men grunden till flytten är att jag redan fått bott övertid i ca tre år och min hyresvärd vill riva huset och starta sitt livsprojekt, och han blir inte yngre.

 

Nog om det. Mattias har fått slitit röven av sig, då jag knappt kunnat lyfta ngnting utan att börja hyperventilera och vela spy. Vidrigaste flytten jag varit med om och jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet gentemot Mattias och hur mkt all hans hjälp har betytt. När vi väl landade med lastbilen i Västerås och alla lådor, möbler och lösa ting var på plats i lägenheten, så tror jag min kropp oxå insåg att , fuck det här går inte, jag kan inte andas och jag behöver hjälp. Sagt och gjort, Mattias körde in mig till Akuten och efter mkt snabb hjälp så kom det väl fram till att jag hade någon sorts av Bronkit. Lungbronkit. Så till Apoteket där jag fick hämta ut ngt jävla kortison/luftrörsvidgande och hem igen för vila. Jag kämpade med näbbar och klor i flera dagar, för att försöka få någonting gjort i lägenheten, men så fort jag försökte resa mig ur sängen så blev jag anfådd och började spyhosta. För var moment, som exempelvis att gå på dass, var jag tvungen att luta mig på hallväggen och ta flera djupa andetag för att kunna fortsätta vidare. Sen var det bara att lägga sig igen. Nätterna var för jävliga. Jag lät som Darth Vader med rosslande, pipande,väsande och gurglande ljud som i sin tur gjorde att jag knappt kunde somna och när jag väl lyckades med det så vaknade jag av att det kändes som att ngn satt på min bröstkorg och sakta ströp mig. 

 

Mattias ville att vi skulle åka in till Akuten flera ggr, innan jag själv insåg att det här kan ju vara ngt allvarligt. Jag hatar sjukhus, som ni kanske förstår. Jag vill gärna vara nära döden för att jag ska ta upp resurser som andra kanske behöver mer än jag. Men hursomhelst, så fick jag svälja min stolthet och drog mig upp släpandes ur sängen med tårarna rinnandes nerför kinderna och bad Mattias om skjuts till Akuten. IGEN. Vid det här laget hade jag så svårt att andas och ångestattack i tillägg, så det kändes som jag skulle svimma påvägen in till sjukhuset.  

 

När vi kom till sjukhuset så fick jag snabbt hjälp. Massa prover togs, EKG sattes och jag och mitt hjärta fanns ganska omgående på en monitor. Realtivt snabbt kom det fram till att det inte var lungbronkit, MEN att ett prov visade på att det skulle kunna vara en blodpropp i lungan. Där någonstans så började jag typ andas ut lite och känna att, Fuck vad gött, jag ska inte dö i dag då vartfall, och massa mörka tankar om Cancer och annan skitl ixom gled ur tankarna. För en stund. Mer prover togs och även en röntgen bild på lungorna togs. Och det var här ngnstans min värld rasade. Totalt rasade. 

 

En läkare kommer in och meddelar att dom upptäckt massa vätska (Pleuravätska) i lungorna och i hjärtsäcken. Jag och Mattias bara tittade på varandra och fattade lixom inte vad betydde det?!  Denna inkompetenta jävla horläkare (troligtvis ny gräddad från universitetet som tydligen inte hade en jävla aning om hur man ska snacka med patienter, kläcker ur sig att den vanligaste sjukdomen man ser uppkomsten av denna sorts vätska, är vid just maligna/cancer/dödliga tumörsjukdomar!!!) Jag tappade totalt fotfästet. Mattias likaså. Vi grät. Grät och grät och grät som om tårarna inte kunde ta slut. Det var den vidrigaste känslan jag upplevt sen jag blev diagnotiserad med Bröstcancer. Jag var övertygad om att min tid nu var kommen och att allt var kört, mitt liv passerade i revy, alla drömmar om framtiden brann på ett bål och jag hann börja planlägga min egna begravning.........

 

Timmarna gick och en plats gjordes ordning för mig på Hjärtintensiven. Där låg jag i nästan en vecka.  Efter ca 3-4 dagar kom resultatet på alla de andra tusen prover som togs och även hjärtultraljud inkluderad och en Thorax (buk) röntgen. Där visade det sig att någon sorts inflammation ligger bakom all denna vätska, som dom i tillägg har dränerat via slang. Dom tömde höger lunga på ca 2.2 ltr Pleuravätska och den vänstra lungan på ca 1,8 ltr. Den smärtan när dränaget sattes in och sen att behöver andas med obehöriga slangar i lungorna, svårt att förklara smärtan och ångesten.  Så. 

#FUCKCANCER.  For now. 

 

 

Jag är nu utskriven, men jag mår absolut inte bra. andningen är tungrodd och jag känner mig oerhört deprimerad och ledsen. Orkar ingenting och jag har ett hus som inte är tömt. 

 

Gash. behövde bara skriva av mig lite. Det kommer mera, men just nu har jag fan träningsvärk i fingrarna. Länge sen jag skrev så här mycket och så här fort. 

 

Hoppas ni har en fin lördagskväll. 

/E

Jag är så jävla trött på all skit. Allt Jävla kaos. Var fan hittar jag styrka när min egen är lika med noll.

Alla jävla strider till höger och vänster. Allt jag behöver är lugn å ro. Tid för att läka. Men det finns inte tidsrum för det,för all min jävla tid går till att kämpa,kämpa mot cancern, kämpa mot myndigheter,kämpa för att orka ta ett till jävla andetag,kämpa för att minimera skador i relationer,ALLT ÄR ETT JÄVLA KÄMPANDE.

Ibland önskar jag att jag skulle ha mod till att bara avsluta mitt liv. Lixom bara göra det. För i detta nuet så håller jag på att explodera. Jag orkar fan inget mer. Önskar jag bara kunde ha modet.

På min gravsten ska det stå;

Kvinnan,myten & legenden. 

Hon som alla ville vara,men inte vågade.

Hon som levde & älskade livet,men som till slut inte orkade kämpa längre.

       ~~~~Darkness Ewa Sörensen~~~

                                  FTW

Helvete vad jag är trött på ALLT.

På fredag så ska jag göra Ultraljud och mammografi. Se vad knölen i vänstra bröstet har att erbjuda.

Är det cancer. 

Då säger jag "Auf Fucking wiedersehen"

En sak jag sörjer och är innerligt förtvivlad över är hur cancern har satt en kil mellan mig och min mor. Jag menar,visst har vi more or less alltid haft ett stormigt förhållande,men inte värre än att det gått att reda upp. Nu är distansen mellan oss längre än vad den någonsin har varit.

Vid tidpunkten för min diagnos så hade vi,en vecka tidigare fått veta att mamma hade livmoder cancer. Vi visste ingenting mer än det och hela min jävla värld hade rasat. För mamma har alltid varit min klippa, genom alla stormar och oväder så har hon alltid stått där,kvar vid min sida & ALDRIG släppt taget. Hur hårt det än har blåst. När beskedet kom att mamma hade cancer så satt jag några meter från henne och planterade växter. Det var första gången jag såg mamma som liten och skör. Sorgen i hennes ögon, tårarna som rann & paniken och rädslan som sipprade ut igenom var hudcell på henne. För ett ögonblick så blev jag så jävla rädd. Livet stannade upp för några jävligt långa sekunder och jag såg vårt liv passera i revy och jag började tänka på mammas begravning. 

MIN MAMMAS FUCKING BEGRAVNING!!! VÄRLDENS STARKASTE KVINNA!!! 

MIN ÄLSKADE MAMMA SKA ALDRIG DÖ!

Jag ville bara skrika,grina,spy och springa därifrån. Bort från cancern. Bort från mamma. Bort från livet. Men mest ville jag bara bort ifrån min kropp och min hjärna och den bistra verkligheten.

Vid tidpunkten,då mamma la på luren med läkaren, och kom mot mig på vacklande och darriga ben så gjorde jag ett val. Att jag skulle vara den som bet ihop,som skulle finnas till för mamma,stötta henne & inte skulle visa några känslor. 

Warface on. 

Allt för att vara den starka för henne och inte släppa fram mina riktiga känslor och hur jag verkligen innerst inne kände, just för att inte förvärra situationen för mamma.

Typ en vecka senare raserades War Face. I samma jävla sekund jag fick mitt cancerbesked så tappade jag totalt mitt fotfäste. 

Jag kommer aldrig glömma den dagen.

Jag visste där och då att min fokus var tvungen att ligga hos mig för att jag skulle orka å klara mig igenom det som komma skulle. Insikten att jag inte skulle klara av att finnas till för mamma i den mån jag ville, slet sönder mitt hjärta.

Inom ett par veckor hade vi facit i handen. Mammas cancer hade inte spridit sig och operation bokades in typ tre veckor efter beskedet. För min egen del så hade jag två tumörer i höger bröst och cancern var av jävligt aggressiv art,så den hade spridit sig till lymfkörtlarna i höger armhåla. Alla resurser sattes in & jag skulle få den tyngsta/hårdaste behandlingen som gick att få. Den högsta dosen cellgift i fem månader,operation och den längsta och boostade strålbehandlingen som går att få & därefter antihormonell behandling i tio år i förebyggande syfte, för att minska risken för återfall. Allt för att jag är ung i BC sammanhang och cancerns art & egenskaper.

Hursomhelst. Många trodde,lixom jag,att min och mammas relation skulle bli starkare då vi tillsammans genomled samma skit. Men tyvärr så blev det raka motsatsen. 

Mamma har hela tiden haft ett stort behov av att prata om cancern. Jag har inte alls velat prata om det. I vart fall inte med henne. Detta för att skona henne från det helvete jag genomled. Jag ville inte utsätta henne för mitt egentliga mående. Under resans gång så är det bara ett få utvalda som verkligen vet hur jag har mått. Detta för att jag inte vill belasta andra med min skit och hade vänner & familj verkligen vetat hur jävla mörkt det har vart i perioder,så hade dom låst in mig på psyket. 

Allt jag gör och dom val jag har gjort har varit för mammas skull och omsorg. Allt jag ville var att göra dagen lättare för mamma. Men såhär med facit i hand så skulle jag kanske mött henne halvvägs och gett henne det hon behövde höra.... 

Idag är distansen mellan oss längre än vad den någonsin varit. Och jag är så sjukt jävla ledsen för det. Mamma.är.mitt.allt.

Jag hoppas innerligt att vi kan hitta tillbaka till varandra & bli den mor/dotter vi en gång var.

För gudarna ska veta att jag saknar mamma.

Min bullmamma. Den mamma hon var. INNAN cancerhelvetet kom in i våra liv. Den där sköna,spirande,generösa, älskvärda,omtänksamma,levande & skrattande människa hon egentligen är. 

Jag saknar & älskar dig så oerhört mycket🥰

                   .           .       ❤️❤️❤️

Cancer gör mycket dåligt. Den tar helt jävla obönhörligt. Den förstör kroppen, den förstör relationer,den förstör vardagen, den skrämmer, den dödar, den sårar, den sabbar så jävla mycket.

 

Om jag måste rangordna dom största & jävligaste momenten hittills under den här resan, så är dagen då jag tappade mitt hår den jävligaste. Jag kan än idag inte prata om det utan att mina ögon fylls med tårar,halsen drar hop sig och tårana börja rulla nedfär kinderna.

 

Mitt långa fina,svarta hårdrockshår.

 

Jag har haft långt hår sen jag var liten,och sen när jag fann hårdrocken & musiken så har mitt svarta långa hår varit en stor del av mitt liv. När jag fick veta att jag hade cancer var min första fråga;-"När tappar jag mitt hår?"

 

Ganska exakt 12 dagar efter första cellgiftsbehandlingen så började håret ordagrant RASA av. Jag ställde mig framför handfatet i badrummet och jag fick stora testar av hår som baraN lossnade. Det är det sjukaste jag vart med om. Jag var hysterisk. Jag bara skrek, grät och panikångestattacken var ett faktum. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle ta kontrollen över mitt kommande håravfall,så några dagar efter cancerbeskedet så bad jag en polare raka av mitt underhår.Dagarna Vid första cellgiftsbehandlingen så rakade jag av den andra tredjedelen av mitt hår så jag fick en Mowhak a la Ragnar style. Några dagar innan jag tappade det hår som var kvar hade jag gjort en inbakad fläta för att jag tänkte jag skulle kunna få ha lite hår kvar,lite längre.

 

Några dagar efter den tunga håravfallsdagen så åkte jag hem till min familj i Strömstad. Jag var förtvivlad. Jag hade fått en dread fläta då mkt hår hade lossnat å tvinnat sig in i den flätan jag gjort. Så jag bad Karin om att raka av mig det sista då jag inte klarade av det själv.

 

Den dagen komer jag aldrig att glömma. Jag blir tårögd av bara tanken.

 

Karin tog fram trimmern, lllle Jack var med oss i Vardagsrummet och jag hade sån jävla ångestattack. Jag började gråta och jag försökte hålla tillbaka mina känslor, ville inte skrämma Jack, som då bara var knappt två år. Men det gick inte, hela mina kropp bara skrek NEJ!!!!! Hela min kropp var ett kaos av känslor och jag kunde inte hålla tillbaka när Karin tog trimmern mot mitt huvud.

 

 

Men jag kommer inte heller glömma det vackra i det här mörka. När Jack ser min panik, min ångest och tårar, så paltar han fram til mig, tog sin lilla hand på min kind,smekte mig på kinden & gav mig en puss i pannan & sa;-" Ingen fara Ewa,ingen fara, det kommer går bra"...

 

Så stort hjärta i den lille mannen. Tårarna rinner just nu när jag skriver detta, för den handlingen & dom orden gick rakt in i mitt hjärta & berör mig än idag & kommer för alltid kommas ihåg! 

 

Den dagen då cancern tog mitt hår förlorade jag mig själv, jag tappade min självkänsla,min identitet & mitt självförtroende. Allt som jag förlorade den dagen har sakta men säkert börja komma tillbaka.

Men gudarna ska veta att jag har jobbat och jobbar med mig själv. Varje jävla dag.

 

Jag har en lång väg kvar att gå tills jag helt hittat tillbaka till mig själv, men jag vet vad mitt mål är.

Att komma tillbaka starkare än jag någonsin tidigare varit.

 

#FUCKDIGÄCKLIGACANCERHELVETE

 

 

 

 

 

Rädslan att få återfall ju självklart och ligger i bakhuvudet,men det är inte ngt som jag ständigt går å tänker på. För jag kan inget göra för att förebygga återfall.Om återfallet är ett faktum så är det bara att ta det därifrån.

Men jag är fruktansvärt rädd för att dö. 

Jag vill verkligen inte dö. Jag har så mkt att leva för och jag har inte tid att dö. Har så mkt jag vill göra innan min tid är kommen.

Men gudarna ska veta att döden är ständigt närvarande. 

Så jävla fucked Up,att jag,den odödliga Sörensen har haft cancer .

Och lider varenda jävla dag av biverkningar och komplikationer.

Fy fan.

Då var man tillbaka.

 

Känt en längre stund att jag vélat börja skriva blogg igen.

Att skriva har ett renande syfte tycker jag.

 

Men att summera allt som jag behövt gå igenom de senaste 18 månaderna i ett blogginlägg, är omöjligt.

 

Men jag ska ge er en summering.

 

Jag blev diagnotiserad med bröstcancer den 4/6-2018.

Hela min värld raserades.

Fick genomgå en sjuhevetiskt många undersökningar,olika röntgen,blodtester för att se om cancern hade spridit sig. Det konstaterades att jag hade två tumörer i höger bröst & att cancern hade spridit sig till lymfkötlarna i höger armhåla.

 

Den 6/7-2018 påbörjade jag den fem månaders långa cellgiftsbehandlingen. Knappt två veckor efter den första behandlingen tappade jag allt mitt hår. Sen följde ett helvete av biverkningar.

 

En månad efter avslutad cellgiftsbehandling så opererades jag och den resterande cancern togs bort och armhålan tömdes på lymfkörtlar. Ca en vecka efter operationen så började komplikationerna. Troligtvis hade bakterier kommit in i min kropp under operationen så jag fick en sjuk inflammation i operations ärren och det tog tre olika antibiotika behandlingar innan det började verka. Sen ville inte det långa snittet läka. (tre olika snitt gjordes)Det blev nekros och tillslut hade hela jävla snittet spräckt upp. En pump sattes in för att påskynda läkningsprocessen och hjälpa kroppen med läkningen.

 

Snart efter snittet någorlunda hade läkt ihop så var det dax för en 8 v lång strålbehandlig.

Fem dgr i veckan. i åtta veckor. Några veckor efter avslutad strålbehandling så började jag lida av kronísk smärta i bröst/axel/skuldra. Detta visade sig vara att jag drabbats av strålningsödem.... Ett ovanligt tillstånd. I tillägg så har jag börjat fått lymfödem i högerarmen.

 

Är långtidssjukskriven på obestämd tid.

 

Det var ju inte såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle se ut vid 34 år......

 

Så framöver så kommer jag skriva så fingrarna blöder. För min skull.

För att jag behöver det som ett slags terapiarbete.

& för att det kanske kan hjälpa ngn annan där ute som går igenom eller har gått igenom samma ak som jag.

 

Så.... Mkt cancer i bloggen framöver.

 

#FUCKCANCER

 

Hoppas ni vill följa med på resan!

/Ewa

 

 

Livet är bra jävla märkligt.

 

Återkommande i mitt liv. Alltid. Så jävla skevt.

 

Jag har i över 6 månader kämpat och slitit med min kärlek till Han som inte ville ha mig. Eller rättare sagt. Han ville ha mig, men han hade cancer så han ville att jag skulle få slippa lidandet och tårarna som det skulle ha medfört om Han hade låtit mig bli Hans.

 

Jag har gråtit mig till sömns i många nätter, har skrivit låtar tillägnad Honom, saknat & längtat efter Honom, Gråtit lite mer... Verkligen kämpat för att få Honom och senare att komma över Honom. MItt hjärta har varit i tusen bitar och legat utspritt i atmosfären utan en aning om hur fan jag ska kunna laga det som kallades Mitt hjärta.

 

Tiden läker alla sår sägs det. Rent skitsnack. Man får bara ett perspektiv på saker och ting - saknaden, längtan och förtvivlan dämpas, men det finns fortfarande närvarande om än inte lika intensivt.

 

HAN är fortfarande närvarande och finns i mina tankar ofta, om än kanske inte dagligen nu längre, men Han finns & existerar. Vi har inte pratat eller haft kontakt sen den 19 Dec. Det var Dagen JAG satte stopp. Den dagen jag gjorde valet att jag är färdig med att må dåligt över Honom och att jag var tvungen att få distans till Honom.

 

Från den dagen blev min "kommaöverprocessenöverHonomjagkundegåttövereldför" på riktigt. Helt jävla konkret och verkligt.

 

Jag har inte låtit någon komma mig nära, vare sig emotionellt eller sexuellt sen den helgen jag följde med Honom hem till Sarpsborg. Jag har inte velat varit med någon annan. Så fort en situation närmat mig där jag kunde haft chansen att knulla så har jag backat. Eller fått någonsomhelst sorts av manlig närhet.

 

PÅ EN GÅNG: Jag har bara mått illa av bara tanken av att vara med någon annan. Hela min kropp har bara skrikit NEEEEJ.

 

 

En kille kom in i mitt liv på ett kanske inte så jävla vanligt vis. Alldles nyligen. & jag förstår fan inte riktigt någonting just nu. 

 

Totalt Rein Kaos.

 

Självklart är ju killen allt som jag INTE ska träffa, men däremot är Han urtypen av kille som jag ALLTID träffar. (Frånsett Tj som var den finaste killen jag NÅGONSIN träffat!) Bad ass. Bad Guy. FD(!?) drog missbrukare, kriminell, yadaydadyaydayaHey...

 

Ni fattar?

 

Vi har känt varandra i knappt två veckor och exakt efter EN vecka så började dramat. Varför i helvet hamnar jag ALLTID i skottlinjen? Återkommande. Hela tiden Jämt.

 

Detta som har utvecklats mellan oss är inte meningen-Kan omöjligt vara. Han är allt jag INTE ska falla för.

 

Han har gjort ett sådant sjukt intryck på mig och det är Han jag tänker på innan jag somnar och det är han som är det första jag tänker på när jag vaknar. T.o.m i mina drömmar har han börjat besöka mig.
Jag vill så gärna att Han ska röra mig, kyssa mig och knulla mig. Sådär helt galet brutalt.

 

Åter igen av andra anledningar än Cancer så kan vi inte börja ligga och vi kan inte få känslor för varandra. & återigen så kan jag inte berätta varför. Eller egentligen det kanske jag kan? Jag har ingen sekretessplikt

 

Skitsamma.

 

Varför händer detta mig?

 

Fuck Valentines day!

 

 

Sitter hemma & dricker rödtjut.

Lyssnar på musik.

Ska spela gitarr.

 

Är sjukt jävla less på den här förkylningen som ALDRIG vill ge sig & i tillägg lever jag i en "burk" sen 1 vecka tillbaka, och det mina vänner är helt jävla värdelöst. Trycker ett antal tabs om dagen och hoppas på att morgondagen kanske blir bättre än idag. Ouch.

 

Ja vell. Det styrs sig väl förr eller senare.

 

Var hos min KBT Terap. igår och började gå igenom såna häringa avslappningsövningar...Hur jag hittar "lugnet" i vardagen. Kan säkert vara väldigt behagligt och användbart, men hur fan ska jag finna ro att sätta mig ner och öva på dessa övningar? Hos henne så har jag inte så mycket till val. Blunda, andas, lär känna din kropp,glöm alla tankar som surrar omkring i skallen-Samtidigt som jag lyssnar på hennes "sektliknande" dravvel. Fast på ett bra sätt.Avslappnande lixom. Vet inte riktigt hur jag ska få till det. Men hursom ska jag se till att jag får börja gå hos en sjukgymnast & börja meditera.

 

DET kan bli bra.

 

Samtalet igår fortsatte på temat "förluster" då det är ett ämne som står mig jävligt nära då jag har förlorat så himla många människor i mitt liv pga hur jag har betett mig eller hur jag agerat. De flesta förluster har jag tagit med en nypa salt, MEN det finns de förluster som jag ALDRIG kommer kunna glömma & som gör ont än idag....

 

Som sagt-Älskar jag så älskar jag-Hatar jag så hatar jag.

 

Det förluster som tagit hårdast är självklart min far, men sen har vi Omen- Världens bästa kille, världens finaste vän man kunde ha & han har världens vackraste själ. & självklart förstörde jag vår relation. Tack vare mina dåvarande alkoholproblem. En riktig vän kan ta jävligt mycket men det går till en viss gräns där man inte orkar längre. Så är det tyvärr. INGEN är någon jävla yber mench.

 

 

Jag har saknat honom varenda dag sen jag förlorade honom i maj -09.

 

För de flesta går livet vidare efter ett tag, tiden "läker" alla sår and so on, men för mig går hela min värld under när jag förlorar någon som står mig nära och som jag älskar över allt. Allt blir så jävla mycket mer intensivt.

 

 

Idag är jag tacksam för att jag fortfarande lever & att jag inte tog det steget jag tänkte ta, men jag fick betala ett högt pris för min "dumhet" & jag kommer aldrig kunna göra det jag gjorde ogjort-Hur gärna jag än skulle vilja göra det.

 

Den kärlek & tillgivenhet jag kände för Angela har jag aldrig känt för någon annan i hela mitt liv. Från den kvällen hon tog kontakt med mig så var det Hon & Jag, Tillsammans kunde vi krossa barriärer- Med henne kände jag mig oövervinnerlig. Den sorg jag känner över att förlorat henne går inte att printa ner med ord.

 

Sorgen är för kolossal. Den är för stor. Det finns inga bokstäver i världen som kan uttrycka och beskriva hur jävla illa den förlusten gjort mig. Samma dag jag förlorade henne så dog någonting inom mig. Något som aldrig mer kommer komma till liv igen förrän den dagen Hon kommer tillbaka & berrikar mitt liv.

 

Jag kommer ALDRIG kunna älska någon så mycket som jag älskade/älskar henne......

 

Livet går ju vidare men sen samtidigt är jag som en repig skiva. Jag är kvar i det förflutna och vägrar släppa taget och inse att det livet som var har varit och försöka se framåt istället. Jag står kvar och trampar på samma ställe för jag vill inte att det ska vara det definitiva slutet. Jag hoppas hela tiden att Hon en dag kommer komma tillbaka...

 

Jag vet. Jag är sjukt jävla dum och naiv. Varför inte bara se framåt & lära mig av de misstag jag redan gjort?

Oh.... Fy fan vad jag önskar livet hade varit så enkelt. Jag fungerar verkligen inte så. Jag ältar. ältar och ältar. Tills det inte finns någonting kvar att analysera-mer än aska.

 

Därav har jag nu en KBT terap. som ska hjälpa mig att b.la  komma igenom mitt livs förluster, eftersom jag uppenbarligen inte klarar av det på egen hand.

 

Ska bli en spännande resa det här mina Vänner......

Som jag hoppas kommer kunna ge mig de verktyg jag behöver för att kunna gå vidare i livet & glömma det som varit.

 

Livet går ju som sagt någonstans vidare... Med eller utan De Du Älskar....

 

För jag vill Leva.

 

 

 

                                               *******************************************************

 

Först & främst vill jag tacka för ALLA fina kommentarer både på bloggen,mail & inlägg som ni läsare gett mig efter mina inlägg om min relation till min far. Det värmer, värmer jätte mycket! Tack som fan!

 

För mig så var det en ganska personlig historia jag valde att dela med mig & nu så här i efterhand så känns det skit bra. Jag var väl egentligen aldrig tveksam till om jag skulle skriva om det på bloggen, men samtidigt så tycker jag inte om att göra mig sårbar. Den ENDA gången jag tillåter mig själv att blir "liten" & ge av mitt förflutna är just här på bloggen.

 

Jag har alltid haft lättare att printa ner mina känslor på ett papper än att framföra det verbalt. Jag har försökt, den här grejen med att vara verbal och försöka få det man vill säga sagt, men det har bara misslyckats gång på gång, så jag fortsätter köra på det säkra kortet.

 

Just precis-Skriftlige-darknesss.blogg.se

 

När jag försöker mig på att framföra det verbalt så blir det bara en jävla sörja pga att jag har så jävla mycket jag vill säga så det blir bara en kolossal risgrynsgröt i skallen & iom det så får jag inte sagt det jag vill få sagt. Det blir bara så JÄVLA fel på alla sätt och vis...=/

 

Hursomhaver.

 

Jag vill skriva av mig om en annan privat grej. Något jag inte vet hur jag ska hantera.

Ni läsare kanske har en idé om hur jag ska bryta ett jääävligt jobbigt mönster,

 

As you all know så har mitt hjärta tillhört/tillhör en f,d arbetskollega sen Augusti & jag har skrivit kolossalt mycket om Honom. Han. Killen med stort K. Han jag ville leva med i resten av mitt liv. Jag har fan aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som med just DEN saken.

 

Jag älskade Honom. Eller ska jag säga Älska?

 

Efter jag bröt med T.J den 19/12 & då menar jag verkligen BRÖT så känner jag att jag börjat gå vidare. Börjat kunna släppa det däringa krampaktiga taget. Det däringa krampaktiga taget jag inte ville släppa i det första taget. & som jag egentligen INTE vill släppa nu heller.

 

Men som jag sa till Honom så handlar det om mig.-MITT mående. & vad JAG behöver för att kunna släppa och gå vidare. & jag behöver distans. Men i dagens nuläge så vill han inte veta av mig just precis av den anledningen.

 

Han förstod inte VARFÖR jag ville bryta med honom.

Han förstod INTE att jag gjorde det för min skull.

Han förstod INTE att jag INTE ville skiljas som ovänner utan mer som "Ålrajt, vi har knullat ett gäng gånger och det var skit skoj att jobba med dig, men jag vill inte ha ngn kontakt med dig nu & inte heller den närmasxte framtiden för jag måste läka-För jag har ju blivit kär i dig & Du vill inte ha mig. Så låt oss säga farväl så kallt & okänsligt som möjligt. Men Vi hörs en dag!"

 

Vi kommer nog aldrig mer ses. Aldrig mer höras. Aldrig mer röra vid varandra.

 

Just deal with it lix.

 

Mitt problem som blivit är att jag kan inte ha sex med någon annan.

Jag blir alldeles kallsvettig & stressad om/när det börjas hintas om sex och närhet.

 

JAG VILL INTE.

 

Den enda jag vill ha sex med och vara naken med är.. Ah just det. Tj.

Känslomässigt så har jag kommit en bra bit på väg.

 

Jag vill vartfall tro det.

 

Sen i Augusti så har jag BARA varit med Tj--- Käpprättåthelvete egentligen om ni frågar mig.

Jag vill så gärna släppa taget. Varför ska jag kämpa om något som jag aldrig kommer kunna få? Varför ska jag gråta för ngt som jag inte kan göra något åt? Varför ska jag tråna efter ngn som INTE vill ha mig?!...

 

 

Snälla hjälp mig.

 

Jag kan inte se mig själv ha sex med någon annan och jag antar att det är en del av processen av att glömma. Men hur lång är den här processen? Alla "gå vidare" processer tar sin tid. Men för mig är detta så jävla sjukt.

 

Jag & Tj var aldrig tillsammans-Vi delade aldrig LIVET: Vi var arbetskollegor som arbetade väldigt nära varandra & hade ett sexuellt utbyte av varandra på vår lediga tid. Ingenting annat. Right?!

 

No fucking strings attached.

 

Så svara mig; VARFÖR ska det vara så jävla förbannat svårt att gå vidare på ALLA plan?

Jag vill kunna ha sex med ngn annan, jag vill kunna fuck my brains out utan att vilja spy och få  ångest.

 

Just nu får jag ångest av bara tanken. Tanken av att ta på en annan mans nakna kropp. OSV...

 

Funkar inte. INTE ALLS:

 

Jag har varit kär tidigare i mitt liv.

4 ggr för att vara exakt.

5 inkl TJ.

 

Blir jag kär-då BLIR jag kär. RIktigt på riktigt.

Jag kan inte köra något jävla falskspel utan jag visar mina känslor-det jag känner där och då på en gång, samma sekund som jag känner känslorna svalla över mig. Varför "känna efter"? Se vart det leder?

Antingen kör man eller så kör man inte alls.

 

För att ni ska förstå:

 

"

 

 

Jag har vart mellan två jobb nu ett snart 3 månader & jag är så fruktansvärt less på det. Så nu ber jag er mina läsare/vänner/bekanta att hålla era öron öppna och vara uppmärksamma om ni får höra talas om ngt jobb som skulle passa mig!

Ni når mig på FB på Darkness Ewa Sörensen=)

Ingen hade blivit gladare äån jag om ni kunde hjälpa mig med detta<3

Tack på förhand!

**********************************************

ARBETSSÖKANDE ENERGIKNIPPE PÅ 29 ÅR!! DELA GÄRNA!!!

Är fortsatt mellan två jobb & är sinnes sjukt less på detta.
Vet du/ni om något jobb inom lager/industri/transport/logistik hojta till!

Innehar; Truckcert. A & B (T1T2T3T4)
Bilcert AM/B/BE/C!/C1E/C/CE
Arbeide på Vei (Norskt cert)
YKB
HLR (Hjärtoglungräddning)
ADR +Expolsivt
Bakgavellift
+GODA REFERENSER

*Arbetslivserfarenhet: Truckförare-Processoperatör-Tippbilschaufför-Lagermedarbetare-Anleggsarbetare-Maskinförare(Vals,Dumper,Vibratorplate)

Arbetsplasten önskas vara stationerad i Karlstad/Oslo/Strömstad med omnejd.

Jobbar gärna massa övertid & börjar gärna jobba i morgon!(läs;Igår)

Tack som fan på förhand för hjälpen!
Darkness Ewa Sörensen