"The Overdose"
Sitter hemma & dricker rödtjut.
Lyssnar på musik.
Ska spela gitarr.
Är sjukt jävla less på den här förkylningen som ALDRIG vill ge sig & i tillägg lever jag i en "burk" sen 1 vecka tillbaka, och det mina vänner är helt jävla värdelöst. Trycker ett antal tabs om dagen och hoppas på att morgondagen kanske blir bättre än idag. Ouch.
Ja vell. Det styrs sig väl förr eller senare.
Var hos min KBT Terap. igår och började gå igenom såna häringa avslappningsövningar...Hur jag hittar "lugnet" i vardagen. Kan säkert vara väldigt behagligt och användbart, men hur fan ska jag finna ro att sätta mig ner och öva på dessa övningar? Hos henne så har jag inte så mycket till val. Blunda, andas, lär känna din kropp,glöm alla tankar som surrar omkring i skallen-Samtidigt som jag lyssnar på hennes "sektliknande" dravvel. Fast på ett bra sätt.Avslappnande lixom. Vet inte riktigt hur jag ska få till det. Men hursom ska jag se till att jag får börja gå hos en sjukgymnast & börja meditera.
DET kan bli bra.
Samtalet igår fortsatte på temat "förluster" då det är ett ämne som står mig jävligt nära då jag har förlorat så himla många människor i mitt liv pga hur jag har betett mig eller hur jag agerat. De flesta förluster har jag tagit med en nypa salt, MEN det finns de förluster som jag ALDRIG kommer kunna glömma & som gör ont än idag....
Som sagt-Älskar jag så älskar jag-Hatar jag så hatar jag.
Det förluster som tagit hårdast är självklart min far, men sen har vi Omen- Världens bästa kille, världens finaste vän man kunde ha & han har världens vackraste själ. & självklart förstörde jag vår relation. Tack vare mina dåvarande alkoholproblem. En riktig vän kan ta jävligt mycket men det går till en viss gräns där man inte orkar längre. Så är det tyvärr. INGEN är någon jävla yber mench.
Jag har saknat honom varenda dag sen jag förlorade honom i maj -09.
För de flesta går livet vidare efter ett tag, tiden "läker" alla sår and so on, men för mig går hela min värld under när jag förlorar någon som står mig nära och som jag älskar över allt. Allt blir så jävla mycket mer intensivt.
Sen har vi ju då min Angela. Min "fru". Min själsfrände. Hon jag älskade/älskar lika högt som min mor. Vår relation blev väldigt kort men jävligt intensiv på alla plan. Jag trodde vi skulle vara för evigt. Det var alltid VI, i allt vi gjorde, vi delade ALLT. Livet med Angela var helt fantastiskt. Hade jag vart lesbisk så hade jag velat varit med henne resten av mitt liv. Men ödet ville annorlunda. Vi hade inte riktigt samma värderingar när det kom till vänskap & när jag mådde som sämst, tog den "berömda" överdosen så lämnade hon mig.
Just där och då hade jag inte kunnat gjort ett annorlunda val än det jag gjorde för jag var så jävla nere i skiten och mådde så sjukt psykiskt dåligt- Att jag inte drog i mig ett par burkar till Concerta förvånar mig. Då hade jag fått ett slut på det lidande jag upplevde där & då.
Den kärlek & tillgivenhet jag kände för Angela har jag aldrig känt för någon annan i hela mitt liv. Från den kvällen hon tog kontakt med mig så var det Hon & Jag, Tillsammans kunde vi krossa barriärer- Med henne kände jag mig oövervinnerlig. Den sorg jag känner över att förlorat henne går inte att printa ner med ord.
Sorgen är för kolossal. Den är för stor. Det finns inga bokstäver i världen som kan uttrycka och beskriva hur jävla illa den förlusten gjort mig. Samma dag jag förlorade henne så dog någonting inom mig. Något som aldrig mer kommer komma till liv igen förrän den dagen Hon kommer tillbaka & berrikar mitt liv.
Jag kommer ALDRIG kunna älska någon så mycket som jag älskade/älskar henne......
Livet går ju vidare men sen samtidigt är jag som en repig skiva. Jag är kvar i det förflutna och vägrar släppa taget och inse att det livet som var har varit och försöka se framåt istället. Jag står kvar och trampar på samma ställe för jag vill inte att det ska vara det definitiva slutet. Jag hoppas hela tiden att Hon en dag kommer komma tillbaka...
Jag vet. Jag är sjukt jävla dum och naiv. Varför inte bara se framåt & lära mig av de misstag jag redan gjort?
Oh.... Fy fan vad jag önskar livet hade varit så enkelt. Jag fungerar verkligen inte så. Jag ältar. ältar och ältar. Tills det inte finns någonting kvar att analysera-mer än aska.
Därav har jag nu en KBT terap. som ska hjälpa mig att b.la komma igenom mitt livs förluster, eftersom jag uppenbarligen inte klarar av det på egen hand.
Ska bli en spännande resa det här mina Vänner......
Som jag hoppas kommer kunna ge mig de verktyg jag behöver för att kunna gå vidare i livet & glömma det som varit.
Livet går ju som sagt någonstans vidare... Med eller utan De Du Älskar....
För jag vill Leva.
Kommentarer
Trackback
