Darkness

Den här väntan på provresultaten gör mig galen. Var precis ner på Thorax röntgen för att göra en röntgen av lungorna för att se hur mycket vätska som finns eller inte finns. Jag känner ju skillnad när jag ligger ner, förut har jag inte kunnat ligga alls på rygg eller på höger sida, men det har ju förbättrats helt klart. Men den här jävla hostan gör mig galen, så sjukt ansträngande att prata och det är ju annars ngt som är av ett specialintresse för mig. Prata är ju något som jag är riktigt bra på att göra och att inte kunna göra det är jävla handikapp utan att hosta tarmarna ur mig. 

 

Ja vad annars? Försöker hålla mig positiv. Försöker tänka att provsvaren kommer vara positiva men samtidigt när det sunda förnuftet åker ur skallen så blir allt så förbannat mörkt igen. Men en sak jag vet är att jag vill leva och jag ska genomlida den här skiten och jag ska få ett bra liv. Vad är resultaten är så ska jag inte ge upp. Jag ska kämpa och jag ska ta mig igenom det här. Den största rädslan jag har just nu är att jag fått ett recidiv i bröstcancern. Men skulle det nu vara så , så handlar det om en lymfkörtel med cancerceller, då alla andra cancer prover och diverse röntgen och mammografi/ultraljud inte visat på ngt malignt överhuvudtaget. Förhoppningvis så blir behandlingen betydligt lättare än förra gången. Man kanske slipper cellgifter och operation, och det kanske bara blir strålning specifikt på den aktuella lymfkörteln.... Men vad vet jag? Jag är inte läkare. Men tyvärr har jag väl vid det här laget blivit en sorts av google läkare. Läser på om allt jag kan, doktorsavhandlingar, om diverse olika sjukdomar, studier, forskning,odds och behandlingar mm. 

 

Snart kommer ronden med läkarna och min ångest inför dessa morgon ronder är svår att beskriva. Man både hoppas på svar men samtidigt inte. Sjukt ambivilent inför dessa påhälsningar. Usch, fy fan. Men jag har nu legat inne på Hjärtintensiven i 11 dagar och än så finns inga svar. Bara massa frågetecken. Jag vill bli frisk och bli mitt gamla jag. Den glada, spralliga och energiska bruden som har tusen bollar i luften och som har nära till skratt och livsglädje och skapande. 

 

Håll tummarna. 

 

Sovit över 12 timmar... Helt mentalt dränerad. Vaknade upp till ett vitt jävla Västerås. Snöhelvete. 

 

Tagit mig tre rundor runt Hjärtintensivens avdelning för att få igång blodcirkulationen och förhoppningsvis magen. Knappt skitit sen jag blev inlagd i lördags. 

 

Mattias kommer hit en sväng med lite grejer innan han ska åka till jobbet, längtar efter honom. Saknar honom. 

 

Ja vad har jag gjort mer sen jag vaknade vid 08.... Bäddat sängen. Plockat undan lite i rummet. Spelat telefon spel. Ätit frukost. Tagit medicin. Pissat. Nu tänkte jag att jag ska fortsätta läsa Kepler- "Play.. Ground" En bok jag fått låna här på avdelningen. Hyfsat ok. 

 

Jaja.... Ska väl fortsätta min otroligt tråkiga dag här i min ensamhet 😓 Hoppas ni har en fin lördag vartfall.

 

Ja då var man här igen. Svårt att sätta ord på hur fan det känns. Efter jag blev utskriven förra gången så blev jag hemmavid i ca 2-3 veckor, där mina symptom och tillstånd snarare försämrades än förbättrades. Så i lördags hade jag en röntgen tid vid 13.25 för att röntga lungorna för att se huruvida vätskan hade ökat eller minskat. Det resulterade i att jag var på väg att svimma och jag fick ett mentalt sammanbrott där tårarna inte ville sluta rinna, och röntgen personalen förstod allvaret i mitt mående.

 

I snart tre månader har jag långsamt blivit kvävd 24/7, vaknat mellan 5-15 ggr varje natt för att det känts som jag varit påväg att drunknat i sömnen,hostat tarmarna ur mig och för att varje rörelse i sängen har känts som ett maratonlopp och anfåddheten gjort mig svimfärdig och spyfärdig.

 

Hursomhaver. Röntgen gjordes och därefter blev jag direkt hänvisad till jourakutmottagningen där jag snabbt återigen blev inlagd på Hjärtintensiven. Såhär ligger jag nu. Snart en vecka har jag legat här och mina tankar håller på att äta upp mig. Totalt förtär mig. Allt jag har här är tid. Tid att tänka, tid att reflektera, tid att analysera, tid att måla fan på väggen och framförallt framkalla en rädsla och oro så enorm. 

 

Från första gången jag var här så har de tagits otaliga röntgen, blodprover och ultraljud. Läkarna famlar i mörkret och det finns mest bara massa jävla frågor och så lite svar. Det sista budet har varit att den här pleuravätskan är i grund och botten inflammatorisk. Men varför hjärtsäcken fylls på igen är det ingen som kan svara på. Läkaren var precis in och berättade att provsvaren på perikardvätskan som tömdes från hjärtsäcken och ett cytologiprov från en förstorad lymfkörtel(som dock redan är bekräftad inflammatorisk ifrån röntgen bilderna) inte har levererats idag heller. Patologerna lovade att svaren skulle redan kommit i tisdags men idag fick läkaren svaret att dom inte ens börjat analysera mina prover!! Hur fan är det möjligt? Så nu ska jag ligga här i min sjukhussäng och ruttna bort i ångest hela helgen för att förhoppningsvis få ngt sorts av svar i början av nästa vecka...... I tillägg fick jag besked om att jag inte längre kommer få stesolid för min ångest då det inte är hållbart i längden, då det är "otroligt" beroendeframkallande"!??? Vad fan spelar det för roll i sammanhanget och just nu?? Det är NU jag behöver skiten för att kunna kontrollera min förtärande jävla ångest som äter upp mig innifrån och nu har den livlinan tagits ifrån mig. Fan, jag är så sjukt jävla rädd över vad provresultaten ska visa och det känns som ingen förstår hur fan jag mår. 

 

Mina tankar är mörka. Jävligt mörka. Det känns som dödens käftar återigen jagar mig och jag vet inte var jag ska springa eller var jag ska gömma mig. Just nu finner jag inga ord. Jag är bara så jävla förkrossad och ledsen.