Darkness

Mamma återvände hem till Växjö idag efter en veckas besök hos mig i Ksd.

Tystanden som uppstod när jag kom hem var fan oumbärlig.

 

I miss her already.

 

Världens finaste mamma för övrigt.

 

Fy fan vad hon har fått stått ut med mycket skit från mig, men aldrig lämnat min sida.

Unconditional love.

 

 

& så saknar jag Han som får mitt hjärta att pulsera lite snabbare än vanligt.

Helvetesjävlapissskit. Det här var det sista jag ville, att bli olyckligt förälskad.

 

Hoppet är det sista som överger människan och det ligger sån sjuk sanning idet.

 

Jag hoppas.Hoppas till jag tror jag ska gå sönder. 

 

Vissa dagar är så jävla lovande medan andra krusar de förhoppningar som tänts inom mig. Jag vet vart han står och jag vet vart jag står. Men vissa dagar så brinner den där brinnande lågan lite intensivare och jag tror i mitt naiva sinne att Han har kommit fram till ett annat beslut.

 

Ett beslut som gynnar mig.

Jag hoppas.

Hoppas.

& hoppas.

 

Jag hoppas så innerligt att telefonen ska plinga eller att Han ringer. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag vet att han inte hör av sig när han är nykter & har sin dotter.....Jag vet vart han står.

 

Det gör så förbannat ont just nu.

 

 

Som idag.

Dagar där jag trycker ner mig själv genom elaka tankar,mindervärdeskomplex & negativa tankar. Jag har känt dessa känslor ofta på sista tiden. 

Att jag inte duger. 

Att jag inte kan någonting. 

Att jag är helt värdelös. 

Att jag är trög. 

Att jag är dum och dumförklarar mig själv.

Som idag skulle jag byta lampa bak på jobb bilen och allt var frid och fröjd tills jag plockat ner hälften. Då bara nollställde sig hjärnan och jag fick hämta instruksboken. Börjar läsa instruktionerna och började följa dom så gott jag kunde...  Hur jävla svårt ska det vara att byta halvljus amper lixom??!! 

I samma sekund som hjärnan och pulsen började gå upp i högvarv och jag inser att jag gör fel så kommer en arbetskollega och lixom tar över.... Jag vet att det bara var av ren omtanke, men för mig blev det ett sjukt nederlag. Jag är så envis och jag ska reda mig själv & just där och då kände jag mig så överkörd. Jag ville knäcka nöten själv även om det kanske var den lättaste sak i världen för en annan.... 

Hursomhaver så skulle jag montera tillbaka bakljuset/lyktan på sin plats och allt var frid och fröjd framtill jag skulle sätta dit den sista delen-Ett jävla plastskydd. Så lite med plats och så otymplig plastbit. Jag började känna tårarna tränga upp under ögonlocken och hela jag blev helt kallsvettig. Jag tänkte inte be om hjälp. Så klart inte. Hade jag gjort det så hade jag mått ännu sämre. Efter mkt om och men så fick jag dit det där jävla plastskyddet. Just där och då skulle man ju känt sig nöjd med sig själv... Men det enda jag kände var ledsamhet,okunnighet och jag kände mig som en nolla.

Jag vet inte varför jag haft dessa känslor så mkt på sista tiden... Jag har aldrig lidit av mindervärdeskomplex någonsinne. Så detta här chockerar mig..... & jag vet inte hur jag ska reda idet heller. 

Vet inte i vilken ände man ska börja:/ 

Höstdepression?!! 

Hursomhelst så gick hela eftermiddagen/kvällen åt till att vara förbannad,ledsen och irriterad. Energitjuvar vill jag lova. Helt slut.

Självklart gick inte jobbet som jag drivit med idag min väg heller så på vägen hem i bilen så rann tårarna. Jag blundade och försökte tränga bort dom, men dom rann i tystnad. 

Känner mig så sjukt ledsen ikväll:(