Darkness

                                               *******************************************************

 

Först & främst vill jag tacka för ALLA fina kommentarer både på bloggen,mail & inlägg som ni läsare gett mig efter mina inlägg om min relation till min far. Det värmer, värmer jätte mycket! Tack som fan!

 

För mig så var det en ganska personlig historia jag valde att dela med mig & nu så här i efterhand så känns det skit bra. Jag var väl egentligen aldrig tveksam till om jag skulle skriva om det på bloggen, men samtidigt så tycker jag inte om att göra mig sårbar. Den ENDA gången jag tillåter mig själv att blir "liten" & ge av mitt förflutna är just här på bloggen.

 

Jag har alltid haft lättare att printa ner mina känslor på ett papper än att framföra det verbalt. Jag har försökt, den här grejen med att vara verbal och försöka få det man vill säga sagt, men det har bara misslyckats gång på gång, så jag fortsätter köra på det säkra kortet.

 

Just precis-Skriftlige-darknesss.blogg.se

 

När jag försöker mig på att framföra det verbalt så blir det bara en jävla sörja pga att jag har så jävla mycket jag vill säga så det blir bara en kolossal risgrynsgröt i skallen & iom det så får jag inte sagt det jag vill få sagt. Det blir bara så JÄVLA fel på alla sätt och vis...=/

 

Hursomhaver.

 

Jag vill skriva av mig om en annan privat grej. Något jag inte vet hur jag ska hantera.

Ni läsare kanske har en idé om hur jag ska bryta ett jääävligt jobbigt mönster,

 

As you all know så har mitt hjärta tillhört/tillhör en f,d arbetskollega sen Augusti & jag har skrivit kolossalt mycket om Honom. Han. Killen med stort K. Han jag ville leva med i resten av mitt liv. Jag har fan aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som med just DEN saken.

 

Jag älskade Honom. Eller ska jag säga Älska?

 

Efter jag bröt med T.J den 19/12 & då menar jag verkligen BRÖT så känner jag att jag börjat gå vidare. Börjat kunna släppa det däringa krampaktiga taget. Det däringa krampaktiga taget jag inte ville släppa i det första taget. & som jag egentligen INTE vill släppa nu heller.

 

Men som jag sa till Honom så handlar det om mig.-MITT mående. & vad JAG behöver för att kunna släppa och gå vidare. & jag behöver distans. Men i dagens nuläge så vill han inte veta av mig just precis av den anledningen.

 

Han förstod inte VARFÖR jag ville bryta med honom.

Han förstod INTE att jag gjorde det för min skull.

Han förstod INTE att jag INTE ville skiljas som ovänner utan mer som "Ålrajt, vi har knullat ett gäng gånger och det var skit skoj att jobba med dig, men jag vill inte ha ngn kontakt med dig nu & inte heller den närmasxte framtiden för jag måste läka-För jag har ju blivit kär i dig & Du vill inte ha mig. Så låt oss säga farväl så kallt & okänsligt som möjligt. Men Vi hörs en dag!"

 

Vi kommer nog aldrig mer ses. Aldrig mer höras. Aldrig mer röra vid varandra.

 

Just deal with it lix.

 

Mitt problem som blivit är att jag kan inte ha sex med någon annan.

Jag blir alldeles kallsvettig & stressad om/när det börjas hintas om sex och närhet.

 

JAG VILL INTE.

 

Den enda jag vill ha sex med och vara naken med är.. Ah just det. Tj.

Känslomässigt så har jag kommit en bra bit på väg.

 

Jag vill vartfall tro det.

 

Sen i Augusti så har jag BARA varit med Tj--- Käpprättåthelvete egentligen om ni frågar mig.

Jag vill så gärna släppa taget. Varför ska jag kämpa om något som jag aldrig kommer kunna få? Varför ska jag gråta för ngt som jag inte kan göra något åt? Varför ska jag tråna efter ngn som INTE vill ha mig?!...

 

 

Snälla hjälp mig.

 

Jag kan inte se mig själv ha sex med någon annan och jag antar att det är en del av processen av att glömma. Men hur lång är den här processen? Alla "gå vidare" processer tar sin tid. Men för mig är detta så jävla sjukt.

 

Jag & Tj var aldrig tillsammans-Vi delade aldrig LIVET: Vi var arbetskollegor som arbetade väldigt nära varandra & hade ett sexuellt utbyte av varandra på vår lediga tid. Ingenting annat. Right?!

 

No fucking strings attached.

 

Så svara mig; VARFÖR ska det vara så jävla förbannat svårt att gå vidare på ALLA plan?

Jag vill kunna ha sex med ngn annan, jag vill kunna fuck my brains out utan att vilja spy och få  ångest.

 

Just nu får jag ångest av bara tanken. Tanken av att ta på en annan mans nakna kropp. OSV...

 

Funkar inte. INTE ALLS:

 

Jag har varit kär tidigare i mitt liv.

4 ggr för att vara exakt.

5 inkl TJ.

 

Blir jag kär-då BLIR jag kär. RIktigt på riktigt.

Jag kan inte köra något jävla falskspel utan jag visar mina känslor-det jag känner där och då på en gång, samma sekund som jag känner känslorna svalla över mig. Varför "känna efter"? Se vart det leder?

Antingen kör man eller så kör man inte alls.

 

För att ni ska förstå:

 

"