Darkness

Det var ett bra jävla tag sedan jag skrev nu. Men jag känner ett oerhört stort behov av att få göra det nu. Jag har så mycket som tynger mina axlar och jag vet fan inte var jag ska börja någonstans. Eller jo, det vet jag fan. Min kropp och min hälsa. 

 

Jag lever med kronisk smärta efter cancern. Detta pga att jag är sönderstrålad på hela höger sidan. hud/vävnader är som pergament, som betong-lika hårt och osmakligt. Men den här skiten vet ni väl alla om, så jag behöver väl kanske inte gå in ngt djupare på det. Kan ju uppdatera er om det senaste skiten om min kropp istället......

 

 

Det började för några veckor sedan, en andfåddhet som jag aldrig upplevt förut. Sakta som kom även en torrhosta smygandes. Jag tänkte väl först att det är min katastrofala kondition, men insåg ganska snabbt att det här var av annan rang. Mitt i allt detta så var jag tvungen att flytta. Flytta från min älskade kråkslott i Värmland, för att göra mig av med halva mitt jävla bohag för att bli sambo med Mattias i Västerås. Detta kan jag ta i ett annat inläggg, men grunden till flytten är att jag redan fått bott övertid i ca tre år och min hyresvärd vill riva huset och starta sitt livsprojekt, och han blir inte yngre.

 

Nog om det. Mattias har fått slitit röven av sig, då jag knappt kunnat lyfta ngnting utan att börja hyperventilera och vela spy. Vidrigaste flytten jag varit med om och jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet gentemot Mattias och hur mkt all hans hjälp har betytt. När vi väl landade med lastbilen i Västerås och alla lådor, möbler och lösa ting var på plats i lägenheten, så tror jag min kropp oxå insåg att , fuck det här går inte, jag kan inte andas och jag behöver hjälp. Sagt och gjort, Mattias körde in mig till Akuten och efter mkt snabb hjälp så kom det väl fram till att jag hade någon sorts av Bronkit. Lungbronkit. Så till Apoteket där jag fick hämta ut ngt jävla kortison/luftrörsvidgande och hem igen för vila. Jag kämpade med näbbar och klor i flera dagar, för att försöka få någonting gjort i lägenheten, men så fort jag försökte resa mig ur sängen så blev jag anfådd och började spyhosta. För var moment, som exempelvis att gå på dass, var jag tvungen att luta mig på hallväggen och ta flera djupa andetag för att kunna fortsätta vidare. Sen var det bara att lägga sig igen. Nätterna var för jävliga. Jag lät som Darth Vader med rosslande, pipande,väsande och gurglande ljud som i sin tur gjorde att jag knappt kunde somna och när jag väl lyckades med det så vaknade jag av att det kändes som att ngn satt på min bröstkorg och sakta ströp mig. 

 

Mattias ville att vi skulle åka in till Akuten flera ggr, innan jag själv insåg att det här kan ju vara ngt allvarligt. Jag hatar sjukhus, som ni kanske förstår. Jag vill gärna vara nära döden för att jag ska ta upp resurser som andra kanske behöver mer än jag. Men hursomhelst, så fick jag svälja min stolthet och drog mig upp släpandes ur sängen med tårarna rinnandes nerför kinderna och bad Mattias om skjuts till Akuten. IGEN. Vid det här laget hade jag så svårt att andas och ångestattack i tillägg, så det kändes som jag skulle svimma påvägen in till sjukhuset.  

 

När vi kom till sjukhuset så fick jag snabbt hjälp. Massa prover togs, EKG sattes och jag och mitt hjärta fanns ganska omgående på en monitor. Realtivt snabbt kom det fram till att det inte var lungbronkit, MEN att ett prov visade på att det skulle kunna vara en blodpropp i lungan. Där någonstans så började jag typ andas ut lite och känna att, Fuck vad gött, jag ska inte dö i dag då vartfall, och massa mörka tankar om Cancer och annan skitl ixom gled ur tankarna. För en stund. Mer prover togs och även en röntgen bild på lungorna togs. Och det var här ngnstans min värld rasade. Totalt rasade. 

 

En läkare kommer in och meddelar att dom upptäckt massa vätska (Pleuravätska) i lungorna och i hjärtsäcken. Jag och Mattias bara tittade på varandra och fattade lixom inte vad betydde det?!  Denna inkompetenta jävla horläkare (troligtvis ny gräddad från universitetet som tydligen inte hade en jävla aning om hur man ska snacka med patienter, kläcker ur sig att den vanligaste sjukdomen man ser uppkomsten av denna sorts vätska, är vid just maligna/cancer/dödliga tumörsjukdomar!!!) Jag tappade totalt fotfästet. Mattias likaså. Vi grät. Grät och grät och grät som om tårarna inte kunde ta slut. Det var den vidrigaste känslan jag upplevt sen jag blev diagnotiserad med Bröstcancer. Jag var övertygad om att min tid nu var kommen och att allt var kört, mitt liv passerade i revy, alla drömmar om framtiden brann på ett bål och jag hann börja planlägga min egna begravning.........

 

Timmarna gick och en plats gjordes ordning för mig på Hjärtintensiven. Där låg jag i nästan en vecka.  Efter ca 3-4 dagar kom resultatet på alla de andra tusen prover som togs och även hjärtultraljud inkluderad och en Thorax (buk) röntgen. Där visade det sig att någon sorts inflammation ligger bakom all denna vätska, som dom i tillägg har dränerat via slang. Dom tömde höger lunga på ca 2.2 ltr Pleuravätska och den vänstra lungan på ca 1,8 ltr. Den smärtan när dränaget sattes in och sen att behöver andas med obehöriga slangar i lungorna, svårt att förklara smärtan och ångesten.  Så. 

#FUCKCANCER.  For now. 

 

 

Jag är nu utskriven, men jag mår absolut inte bra. andningen är tungrodd och jag känner mig oerhört deprimerad och ledsen. Orkar ingenting och jag har ett hus som inte är tömt. 

 

Gash. behövde bara skriva av mig lite. Det kommer mera, men just nu har jag fan träningsvärk i fingrarna. Länge sen jag skrev så här mycket och så här fort. 

 

Hoppas ni har en fin lördagskväll. 

/E

Det var ett bra jävla tag sedan jag skrev nu. Men jag känner ett oerhört stort behov av att få göra det nu. Jag har så mycket som tynger mina axlar och jag vet fan inte var jag ska börja någonstans. Eller jo, det vet jag fan. Min kropp och min hälsa. 

 

Jag lever med kronisk smärta efter cancern. Detta pga att jag är sönderstrålad på hela höger sidan. hud/vävnader är som pergament, som betong-lika hårt och osmakligt. Men den här skiten vet ni väl alla om, så jag behöver väl kanske inte gå in ngt djupare på det. Kan ju uppdatera er om det senaste skiten om min kropp istället......

 

 

Det började för några veckor sedan, en andfåddhet som jag aldrig upplevt förut. Sakta som kom även en torrhosta smygandes. Jag tänkte väl först att det är min katastrofala kondition, men insåg ganska snabbt att det här var av annan rang. Mitt i allt detta så var jag tvungen att flytta. Flytta från min älskade kråkslott i Värmland, för att göra mig av med halva mitt jävla bohag för att bli sambo med Mattias i Västerås. Detta kan jag ta i ett annat inläggg, men grunden till flytten är att jag redan fått bott övertid i ca tre år och min hyresvärd vill riva huset och starta sitt livsprojekt, och han blir inte yngre.

 

Nog om det. Mattias har fått slitit röven av sig, då jag knappt kunnat lyfta ngnting utan att börja hyperventilera och vela spy. Vidrigaste flytten jag varit med om och jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet gentemot Mattias och hur mkt all hans hjälp har betytt. När vi väl landade med lastbilen i Västerås och alla lådor, möbler och lösa ting var på plats i lägenheten, så tror jag min kropp oxå insåg att , fuck det här går inte, jag kan inte andas och jag behöver hjälp. Sagt och gjort, Mattias körde in mig till Akuten och efter mkt snabb hjälp så kom det väl fram till att jag hade någon sorts av Bronkit. Lungbronkit. Så till Apoteket där jag fick hämta ut ngt jävla kortison/luftrörsvidgande och hem igen för vila. Jag kämpade med näbbar och klor i flera dagar, för att försöka få någonting gjort i lägenheten, men så fort jag försökte resa mig ur sängen så blev jag anfådd och började spyhosta. För var moment, som exempelvis att gå på dass, var jag tvungen att luta mig på hallväggen och ta flera djupa andetag för att kunna fortsätta vidare. Sen var det bara att lägga sig igen. Nätterna var för jävliga. Jag lät som Darth Vader med rosslande, pipande,väsande och gurglande ljud som i sin tur gjorde att jag knappt kunde somna och när jag väl lyckades med det så vaknade jag av att det kändes som att ngn satt på min bröstkorg och sakta ströp mig. 

 

Mattias ville att vi skulle åka in till Akuten flera ggr, innan jag själv insåg att det här kan ju vara ngt allvarligt. Jag hatar sjukhus, som ni kanske förstår. Jag vill gärna vara nära döden för att jag ska ta upp resurser som andra kanske behöver mer än jag. Men hursomhelst, så fick jag svälja min stolthet och drog mig upp släpandes ur sängen med tårarna rinnandes nerför kinderna och bad Mattias om skjuts till Akuten. IGEN. Vid det här laget hade jag så svårt att andas och ångestattack i tillägg, så det kändes som jag skulle svimma påvägen in till sjukhuset.  

 

När vi kom till sjukhuset så fick jag snabbt hjälp. Massa prover togs, EKG sattes och jag och mitt hjärta fanns ganska omgående på en monitor. Realtivt snabbt kom det fram till att det inte var lungbronkit, MEN att ett prov visade på att det skulle kunna vara en blodpropp i lungan. Där någonstans så började jag typ andas ut lite och känna att, Fuck vad gött, jag ska inte dö i dag då vartfall, och massa mörka tankar om Cancer och annan skitl ixom gled ur tankarna. För en stund. Mer prover togs och även en röntgen bild på lungorna togs. Och det var här ngnstans min värld rasade. Totalt rasade. 

 

En läkare kommer in och meddelar att dom upptäckt massa vätska (Pleuravätska) i lungorna och i hjärtsäcken. Jag och Mattias bara tittade på varandra och fattade lixom inte vad betydde det?!  Denna inkompetenta jävla horläkare (troligtvis ny gräddad från universitetet som tydligen inte hade en jävla aning om hur man ska snacka med patienter, kläcker ur sig att den vanligaste sjukdomen man ser uppkomsten av denna sorts vätska, är vid just maligna/cancer/dödliga tumörsjukdomar!!!) Jag tappade totalt fotfästet. Mattias likaså. Vi grät. Grät och grät och grät som om tårarna inte kunde ta slut. Det var den vidrigaste känslan jag upplevt sen jag blev diagnotiserad med Bröstcancer. Jag var övertygad om att min tid nu var kommen och att allt var kört, mitt liv passerade i revy, alla drömmar om framtiden brann på ett bål och jag hann börja planlägga min egna begravning.........

 

Timmarna gick och en plats gjordes ordning för mig på Hjärtintensiven. Där låg jag i nästan en vecka.  Efter ca 3-4 dagar kom resultatet på alla de andra tusen prover som togs och även hjärtultraljud inkluderad och en Thorax (buk) röntgen. Där visade det sig att någon sorts inflammation ligger bakom all denna vätska, som dom i tillägg har dränerat via slang. Dom tömde höger lunga på ca 2.2 ltr Pleuravätska och den vänstra lungan på ca 1,8 ltr. Den smärtan när dränaget sattes in och sen att behöver andas med obehöriga slangar i lungorna, svårt att förklara smärtan och ångesten.  Så. 

#FUCKCANCER.  For now. 

 

 

Jag är nu utskriven, men jag mår absolut inte bra. andningen är tungrodd och jag känner mig oerhört deprimerad och ledsen. Orkar ingenting och jag har ett hus som inte är tömt. 

 

Gash. behövde bara skriva av mig lite. Det kommer mera, men just nu har jag fan träningsvärk i fingrarna. Länge sen jag skrev så här mycket och så här fort. 

 

Hoppas ni har en fin lördagskväll. 

/E