Darkness

Cancer gör mycket dåligt. Den tar helt jävla obönhörligt. Den förstör kroppen, den förstör relationer,den förstör vardagen, den skrämmer, den dödar, den sårar, den sabbar så jävla mycket.

 

Om jag måste rangordna dom största & jävligaste momenten hittills under den här resan, så är dagen då jag tappade mitt hår den jävligaste. Jag kan än idag inte prata om det utan att mina ögon fylls med tårar,halsen drar hop sig och tårana börja rulla nedfär kinderna.

 

Mitt långa fina,svarta hårdrockshår.

 

Jag har haft långt hår sen jag var liten,och sen när jag fann hårdrocken & musiken så har mitt svarta långa hår varit en stor del av mitt liv. När jag fick veta att jag hade cancer var min första fråga;-"När tappar jag mitt hår?"

 

Ganska exakt 12 dagar efter första cellgiftsbehandlingen så började håret ordagrant RASA av. Jag ställde mig framför handfatet i badrummet och jag fick stora testar av hår som baraN lossnade. Det är det sjukaste jag vart med om. Jag var hysterisk. Jag bara skrek, grät och panikångestattacken var ett faktum. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle ta kontrollen över mitt kommande håravfall,så några dagar efter cancerbeskedet så bad jag en polare raka av mitt underhår.Dagarna Vid första cellgiftsbehandlingen så rakade jag av den andra tredjedelen av mitt hår så jag fick en Mowhak a la Ragnar style. Några dagar innan jag tappade det hår som var kvar hade jag gjort en inbakad fläta för att jag tänkte jag skulle kunna få ha lite hår kvar,lite längre.

 

Några dagar efter den tunga håravfallsdagen så åkte jag hem till min familj i Strömstad. Jag var förtvivlad. Jag hade fått en dread fläta då mkt hår hade lossnat å tvinnat sig in i den flätan jag gjort. Så jag bad Karin om att raka av mig det sista då jag inte klarade av det själv.

 

Den dagen komer jag aldrig att glömma. Jag blir tårögd av bara tanken.

 

Karin tog fram trimmern, lllle Jack var med oss i Vardagsrummet och jag hade sån jävla ångestattack. Jag började gråta och jag försökte hålla tillbaka mina känslor, ville inte skrämma Jack, som då bara var knappt två år. Men det gick inte, hela mina kropp bara skrek NEJ!!!!! Hela min kropp var ett kaos av känslor och jag kunde inte hålla tillbaka när Karin tog trimmern mot mitt huvud.

 

 

Men jag kommer inte heller glömma det vackra i det här mörka. När Jack ser min panik, min ångest och tårar, så paltar han fram til mig, tog sin lilla hand på min kind,smekte mig på kinden & gav mig en puss i pannan & sa;-" Ingen fara Ewa,ingen fara, det kommer går bra"...

 

Så stort hjärta i den lille mannen. Tårarna rinner just nu när jag skriver detta, för den handlingen & dom orden gick rakt in i mitt hjärta & berör mig än idag & kommer för alltid kommas ihåg! 

 

Den dagen då cancern tog mitt hår förlorade jag mig själv, jag tappade min självkänsla,min identitet & mitt självförtroende. Allt som jag förlorade den dagen har sakta men säkert börja komma tillbaka.

Men gudarna ska veta att jag har jobbat och jobbar med mig själv. Varje jävla dag.

 

Jag har en lång väg kvar att gå tills jag helt hittat tillbaka till mig själv, men jag vet vad mitt mål är.

Att komma tillbaka starkare än jag någonsin tidigare varit.

 

#FUCKDIGÄCKLIGACANCERHELVETE