"The fear of getting a relapse"

Det är ju tyvärr så att den cancer sort som jag drabbades av är den som man ofta får återfall av. & När återfallet är ett faktum så är det ofta för sent, och man dör.

Rädslan att få återfall ju självklart och ligger i bakhuvudet,men det är inte ngt som jag ständigt går å tänker på. För jag kan inget göra för att förebygga återfall.Om återfallet är ett faktum så är det bara att ta det därifrån.

Men jag är fruktansvärt rädd för att dö. 
Jag vill verkligen inte dö. Jag har så mkt att leva för och jag har inte tid att dö. Har så mkt jag vill göra innan min tid är kommen.

Men gudarna ska veta att döden är ständigt närvarande. 

Så jävla fucked Up,att jag,den odödliga Sörensen har haft cancer .
Och lider varenda jävla dag av biverkningar och komplikationer.

Fy fan.



"#FUCKCANCER"

 
Då var man tillbaka.
 
Känt en längre stund att jag vélat börja skriva blogg igen.
Att skriva har ett renande syfte tycker jag.
 
Men att summera allt som jag behövt gå igenom de senaste 18 månaderna i ett blogginlägg, är omöjligt.
 
Men jag ska ge er en summering.
 
Jag blev diagnotiserad med bröstcancer den 4/6-2018.
Hela min värld raserades.
Fick genomgå en sjuhevetiskt många undersökningar,olika röntgen,blodtester för att se om cancern hade spridit sig. Det konstaterades att jag hade två tumörer i höger bröst & att cancern hade spridit sig till lymfkötlarna i höger armhåla.
 
Den 6/7-2018 påbörjade jag den fem månaders långa cellgiftsbehandlingen. Knappt två veckor efter den första behandlingen tappade jag allt mitt hår. Sen följde ett helvete av biverkningar.
 
En månad efter avslutad cellgiftsbehandling så opererades jag och den resterande cancern togs bort och armhålan tömdes på lymfkörtlar. Ca en vecka efter operationen så började komplikationerna. Troligtvis hade bakterier kommit in i min kropp under operationen så jag fick en sjuk inflammation i operations ärren och det tog tre olika antibiotika behandlingar innan det började verka. Sen ville inte det långa snittet läka. (tre olika snitt gjordes)Det blev nekros och tillslut hade hela jävla snittet spräckt upp. En pump sattes in för att påskynda läkningsprocessen och hjälpa kroppen med läkningen.
 
Snart efter snittet någorlunda hade läkt ihop så var det dax för en 8 v lång strålbehandlig.
Fem dgr i veckan. i åtta veckor. Några veckor efter avslutad strålbehandling så började jag lida av kronísk smärta i bröst/axel/skuldra. Detta visade sig vara att jag drabbats av strålningsödem.... Ett ovanligt tillstånd. I tillägg så har jag börjat fått lymfödem i högerarmen.
 
Är långtidssjukskriven på obestämd tid.
 
Det var ju inte såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle se ut vid 34 år......
 
Så framöver så kommer jag skriva så fingrarna blöder. För min skull.
För att jag behöver det som ett slags terapiarbete.
& för att det kanske kan hjälpa ngn annan där ute som går igenom eller har gått igenom samma ak som jag.
 
Så.... Mkt cancer i bloggen framöver.
 
#FUCKCANCER
 
Hoppas ni vill följa med på resan!
/Ewa
 
 

"Part THREE of The Letter"

 
 
"Du trodde aldrig någonsin på mig. Jag kommer aldrig glömma när du skrek till mig att jag var ditt livs största misstag & att det enda rätta skulle ha vart att ha haft kondom med min satkärring till morsa och hur du riktigt klargjorde för mig att du skulle göra mig arvslös. För jag var då minsann inte värd ett ruttet öre. I dina ögon skulle jag bara bli en alkholist/narkoman med noll framtidsutsikter. Jag skulle leva det liv Björn blev tilldelad. Ingenting jag gjorde var någonsin tillräckligt bra för dig. Den dagen jag insåg att hela du var ett stort fatalt misslyckande som far, var den dagen som jag slutade sträva efter att göra dig nöjd.

Det var den dagen jag bad dig fara åt helvete med innerliga önskningar om att du skulle brinna för evigt i skärselden.

Se vad jag har formats till och vad jag har hittills åstadkommit med mitt liv-ALLT det du sa att jag aldrig skulle få uppleva! Jag har min underbara mor vid min sida,massa fina vänner, två helt otroliga katter,bor i ett litet hus på landet,jobbar röven av mig,,pengarna rullar in på kontot & jag betalar mina egna räkningar,är en jävel på att spela gitarr & sjunga, håller på att spela in en platta etc etc....

VAD FAN HAR DU ÅSTADKOMMIT MED DITT LIV?! Vem är det största misslyckandet av dig och mig? VI vet nog svaret på den frågan både du och jag.

Den dagen då de högre makterna är barmhärtiga nog att utplåna dig från denna värld så kommer du vara Saknad av INGEN. För du har ingen som står dig nära för du har förstört de realtioner du haft pga av du är den du är och INGEN vill veta av dig. Du har försört så otroligt mycket i så många människors liv och jag kan inte i min värld förstå hur du kan leva med dig själv!?

Så många gånger genom åren jag velat se dig död. Under åren har jag arbetat upp en plan, en listig jävla plan för att röja undan dig från denna värld. Jag  har i mina fantasier målat upp, med skräckblandad förtjusning hur jag skulle tortera dig långsamt, allt för att du skulle få lida och känna all den smärta du utsatt mig för genom alla år. Hur jag skulle skära av dig hälsenorna för att sedan binda fast dig i en stol & sedan krossa dina jävla knäskålar med ett baseballträ samtidigt som jag skulle se dig rakt in i ögonen med ett leende på mina läppar-utan att vika av en tum. Höra dina skrik,din panik, din smärta & din böner om att jag ska sluta. Men jag skulle aldrig sluta. Det enda sättet det skulle sluta på är att jag skulle ta en sylvass kniv-modell större & skära av dig halsen.

Skära av dig halsen som man gör med en gris vid slakt.

För det är precis vad du är.
En Jävla gris.

Jag önskar att jag hade kunnat genomföra detta med ren iskallhet & råhet men tyvärr, jag är inte den sortens människa. Jag skulle aldrig klara av att leva med mig själv-Även om jag skulle känna en oerhörd lättnad av att veta att jag  eximinerat dig från jordens yta. Glädjen av att känna att man utplånat en stor plågoande & källan till så mycket smärta och tårar.
Jag tror jag lättare skulle kunna glömma och gå vidare med vetskapen om att du inte längre existerade, men sen samtidigt så är frågan jag ställer mig själv;-" Är det värt de konsekvenser som blir av mitt handlande?"

Nej.Helt klart NEJ. Jag låter Ödet välja din väg. Jag tänker inte förstöra mitt liv pga av dig. Jag är värd så mycket mer än det. Jag är värd kärlek, glädje & lycka & en framtid fylld av Tro,Hopp & Kärlek.

Något jag dock är väldigt tacksam för är att jag fick världens vackraste & godhjärtade mamma, som genom alla år & all skit stått bakom mig till 110% och som ALDRIG avvikit från min sida. Vad jag än ställde till med. Mamma har ALLTID funnits för mig & utan henne vet jag inte vart jag hade vart idag. Mamma gav mig den uppfostran & de redskap jag behövde för att utvecklas till en bra människa.

Utan mamma vid min sida så tror jag inte att jag hade levt idag-det är hon som alltid tänt kämparglöden i mig och som lärt mig att INTE ge upp. Hur jävla tufft livet än ter sig mot dig.

Jag vill så gärna komma till en acceptans där jag kan acceptera mitt öde och samtidigt hålla demonerna på avstånd när det kommer till dig & vår relation. Jag måste inse någonstans att det är så här det är. Inget kan eller kommer förändras så varför tillåta dig förpesta min tillvaro i livet i perioder? Jag har gråtit så många tårar genom åren för dig men någonstans får det fan vara stopp på galenskaperna! Hur fan kan jag låta dig infiltrera min hjärna med en unken stank och en känsla av föruttelse? Jag måste inse att det är bra nu.

Släppa taget,låta dig falla & låta dig drunkna & förevigt bli begravd på havets botten.

Jag släpper dig nu.

Farväl "Pappa"

....."




RSS 2.0