Darkness

En sak jag sörjer och är innerligt förtvivlad över är hur cancern har satt en kil mellan mig och min mor. Jag menar,visst har vi more or less alltid haft ett stormigt förhållande,men inte värre än att det gått att reda upp. Nu är distansen mellan oss längre än vad den någonsin har varit.

Vid tidpunkten för min diagnos så hade vi,en vecka tidigare fått veta att mamma hade livmoder cancer. Vi visste ingenting mer än det och hela min jävla värld hade rasat. För mamma har alltid varit min klippa, genom alla stormar och oväder så har hon alltid stått där,kvar vid min sida & ALDRIG släppt taget. Hur hårt det än har blåst. När beskedet kom att mamma hade cancer så satt jag några meter från henne och planterade växter. Det var första gången jag såg mamma som liten och skör. Sorgen i hennes ögon, tårarna som rann & paniken och rädslan som sipprade ut igenom var hudcell på henne. För ett ögonblick så blev jag så jävla rädd. Livet stannade upp för några jävligt långa sekunder och jag såg vårt liv passera i revy och jag började tänka på mammas begravning. 

MIN MAMMAS FUCKING BEGRAVNING!!! VÄRLDENS STARKASTE KVINNA!!! 

MIN ÄLSKADE MAMMA SKA ALDRIG DÖ!

Jag ville bara skrika,grina,spy och springa därifrån. Bort från cancern. Bort från mamma. Bort från livet. Men mest ville jag bara bort ifrån min kropp och min hjärna och den bistra verkligheten.

Vid tidpunkten,då mamma la på luren med läkaren, och kom mot mig på vacklande och darriga ben så gjorde jag ett val. Att jag skulle vara den som bet ihop,som skulle finnas till för mamma,stötta henne & inte skulle visa några känslor. 

Warface on. 

Allt för att vara den starka för henne och inte släppa fram mina riktiga känslor och hur jag verkligen innerst inne kände, just för att inte förvärra situationen för mamma.

Typ en vecka senare raserades War Face. I samma jävla sekund jag fick mitt cancerbesked så tappade jag totalt mitt fotfäste. 

Jag kommer aldrig glömma den dagen.

Jag visste där och då att min fokus var tvungen att ligga hos mig för att jag skulle orka å klara mig igenom det som komma skulle. Insikten att jag inte skulle klara av att finnas till för mamma i den mån jag ville, slet sönder mitt hjärta.

Inom ett par veckor hade vi facit i handen. Mammas cancer hade inte spridit sig och operation bokades in typ tre veckor efter beskedet. För min egen del så hade jag två tumörer i höger bröst och cancern var av jävligt aggressiv art,så den hade spridit sig till lymfkörtlarna i höger armhåla. Alla resurser sattes in & jag skulle få den tyngsta/hårdaste behandlingen som gick att få. Den högsta dosen cellgift i fem månader,operation och den längsta och boostade strålbehandlingen som går att få & därefter antihormonell behandling i tio år i förebyggande syfte, för att minska risken för återfall. Allt för att jag är ung i BC sammanhang och cancerns art & egenskaper.

Hursomhelst. Många trodde,lixom jag,att min och mammas relation skulle bli starkare då vi tillsammans genomled samma skit. Men tyvärr så blev det raka motsatsen. 

Mamma har hela tiden haft ett stort behov av att prata om cancern. Jag har inte alls velat prata om det. I vart fall inte med henne. Detta för att skona henne från det helvete jag genomled. Jag ville inte utsätta henne för mitt egentliga mående. Under resans gång så är det bara ett få utvalda som verkligen vet hur jag har mått. Detta för att jag inte vill belasta andra med min skit och hade vänner & familj verkligen vetat hur jävla mörkt det har vart i perioder,så hade dom låst in mig på psyket. 

Allt jag gör och dom val jag har gjort har varit för mammas skull och omsorg. Allt jag ville var att göra dagen lättare för mamma. Men såhär med facit i hand så skulle jag kanske mött henne halvvägs och gett henne det hon behövde höra.... 

Idag är distansen mellan oss längre än vad den någonsin varit. Och jag är så sjukt jävla ledsen för det. Mamma.är.mitt.allt.

Jag hoppas innerligt att vi kan hitta tillbaka till varandra & bli den mor/dotter vi en gång var.

För gudarna ska veta att jag saknar mamma.

Min bullmamma. Den mamma hon var. INNAN cancerhelvetet kom in i våra liv. Den där sköna,spirande,generösa, älskvärda,omtänksamma,levande & skrattande människa hon egentligen är. 

Jag saknar & älskar dig så oerhört mycket🥰

                   .           .       ❤️❤️❤️