"The Overdose"
Sitter hemma & dricker rödtjut.
Lyssnar på musik.
Ska spela gitarr.
Är sjukt jävla less på den här förkylningen som ALDRIG vill ge sig & i tillägg lever jag i en "burk" sen 1 vecka tillbaka, och det mina vänner är helt jävla värdelöst. Trycker ett antal tabs om dagen och hoppas på att morgondagen kanske blir bättre än idag. Ouch.
Ja vell. Det styrs sig väl förr eller senare.
Var hos min KBT Terap. igår och började gå igenom såna häringa avslappningsövningar...Hur jag hittar "lugnet" i vardagen. Kan säkert vara väldigt behagligt och användbart, men hur fan ska jag finna ro att sätta mig ner och öva på dessa övningar? Hos henne så har jag inte så mycket till val. Blunda, andas, lär känna din kropp,glöm alla tankar som surrar omkring i skallen-Samtidigt som jag lyssnar på hennes "sektliknande" dravvel. Fast på ett bra sätt.Avslappnande lixom. Vet inte riktigt hur jag ska få till det. Men hursom ska jag se till att jag får börja gå hos en sjukgymnast & börja meditera.
DET kan bli bra.
Samtalet igår fortsatte på temat "förluster" då det är ett ämne som står mig jävligt nära då jag har förlorat så himla många människor i mitt liv pga hur jag har betett mig eller hur jag agerat. De flesta förluster har jag tagit med en nypa salt, MEN det finns de förluster som jag ALDRIG kommer kunna glömma & som gör ont än idag....
Som sagt-Älskar jag så älskar jag-Hatar jag så hatar jag.
Det förluster som tagit hårdast är självklart min far, men sen har vi Omen- Världens bästa kille, världens finaste vän man kunde ha & han har världens vackraste själ. & självklart förstörde jag vår relation. Tack vare mina dåvarande alkoholproblem. En riktig vän kan ta jävligt mycket men det går till en viss gräns där man inte orkar längre. Så är det tyvärr. INGEN är någon jävla yber mench.
Jag har saknat honom varenda dag sen jag förlorade honom i maj -09.
För de flesta går livet vidare efter ett tag, tiden "läker" alla sår and so on, men för mig går hela min värld under när jag förlorar någon som står mig nära och som jag älskar över allt. Allt blir så jävla mycket mer intensivt.
Sen har vi ju då min Angela. Min "fru". Min själsfrände. Hon jag älskade/älskar lika högt som min mor. Vår relation blev väldigt kort men jävligt intensiv på alla plan. Jag trodde vi skulle vara för evigt. Det var alltid VI, i allt vi gjorde, vi delade ALLT. Livet med Angela var helt fantastiskt. Hade jag vart lesbisk så hade jag velat varit med henne resten av mitt liv. Men ödet ville annorlunda. Vi hade inte riktigt samma värderingar när det kom till vänskap & när jag mådde som sämst, tog den "berömda" överdosen så lämnade hon mig.
Just där och då hade jag inte kunnat gjort ett annorlunda val än det jag gjorde för jag var så jävla nere i skiten och mådde så sjukt psykiskt dåligt- Att jag inte drog i mig ett par burkar till Concerta förvånar mig. Då hade jag fått ett slut på det lidande jag upplevde där & då.
Den kärlek & tillgivenhet jag kände för Angela har jag aldrig känt för någon annan i hela mitt liv. Från den kvällen hon tog kontakt med mig så var det Hon & Jag, Tillsammans kunde vi krossa barriärer- Med henne kände jag mig oövervinnerlig. Den sorg jag känner över att förlorat henne går inte att printa ner med ord.
Sorgen är för kolossal. Den är för stor. Det finns inga bokstäver i världen som kan uttrycka och beskriva hur jävla illa den förlusten gjort mig. Samma dag jag förlorade henne så dog någonting inom mig. Något som aldrig mer kommer komma till liv igen förrän den dagen Hon kommer tillbaka & berrikar mitt liv.
Jag kommer ALDRIG kunna älska någon så mycket som jag älskade/älskar henne......
Livet går ju vidare men sen samtidigt är jag som en repig skiva. Jag är kvar i det förflutna och vägrar släppa taget och inse att det livet som var har varit och försöka se framåt istället. Jag står kvar och trampar på samma ställe för jag vill inte att det ska vara det definitiva slutet. Jag hoppas hela tiden att Hon en dag kommer komma tillbaka...
Jag vet. Jag är sjukt jävla dum och naiv. Varför inte bara se framåt & lära mig av de misstag jag redan gjort?
Oh.... Fy fan vad jag önskar livet hade varit så enkelt. Jag fungerar verkligen inte så. Jag ältar. ältar och ältar. Tills det inte finns någonting kvar att analysera-mer än aska.
Därav har jag nu en KBT terap. som ska hjälpa mig att b.la komma igenom mitt livs förluster, eftersom jag uppenbarligen inte klarar av det på egen hand.
Ska bli en spännande resa det här mina Vänner......
Som jag hoppas kommer kunna ge mig de verktyg jag behöver för att kunna gå vidare i livet & glömma det som varit.
Livet går ju som sagt någonstans vidare... Med eller utan De Du Älskar....
För jag vill Leva.
"The thing about being in love...:"
*******************************************************
Först & främst vill jag tacka för ALLA fina kommentarer både på bloggen,mail & inlägg som ni läsare gett mig efter mina inlägg om min relation till min far. Det värmer, värmer jätte mycket! Tack som fan!
För mig så var det en ganska personlig historia jag valde att dela med mig & nu så här i efterhand så känns det skit bra. Jag var väl egentligen aldrig tveksam till om jag skulle skriva om det på bloggen, men samtidigt så tycker jag inte om att göra mig sårbar. Den ENDA gången jag tillåter mig själv att blir "liten" & ge av mitt förflutna är just här på bloggen.
Jag har alltid haft lättare att printa ner mina känslor på ett papper än att framföra det verbalt. Jag har försökt, den här grejen med att vara verbal och försöka få det man vill säga sagt, men det har bara misslyckats gång på gång, så jag fortsätter köra på det säkra kortet.
Just precis-Skriftlige-darknesss.blogg.se
När jag försöker mig på att framföra det verbalt så blir det bara en jävla sörja pga att jag har så jävla mycket jag vill säga så det blir bara en kolossal risgrynsgröt i skallen & iom det så får jag inte sagt det jag vill få sagt. Det blir bara så JÄVLA fel på alla sätt och vis...=/
Hursomhaver.
Jag vill skriva av mig om en annan privat grej. Något jag inte vet hur jag ska hantera.
Ni läsare kanske har en idé om hur jag ska bryta ett jääävligt jobbigt mönster,
As you all know så har mitt hjärta tillhört/tillhör en f,d arbetskollega sen Augusti & jag har skrivit kolossalt mycket om Honom. Han. Killen med stort K. Han jag ville leva med i resten av mitt liv. Jag har fan aldrig varit så säker på något i hela mitt liv som med just DEN saken.
Jag älskade Honom. Eller ska jag säga Älska?
Efter jag bröt med T.J den 19/12 & då menar jag verkligen BRÖT så känner jag att jag börjat gå vidare. Börjat kunna släppa det däringa krampaktiga taget. Det däringa krampaktiga taget jag inte ville släppa i det första taget. & som jag egentligen INTE vill släppa nu heller.
Men som jag sa till Honom så handlar det om mig.-MITT mående. & vad JAG behöver för att kunna släppa och gå vidare. & jag behöver distans. Men i dagens nuläge så vill han inte veta av mig just precis av den anledningen.
Han förstod inte VARFÖR jag ville bryta med honom.
Han förstod INTE att jag gjorde det för min skull.
Han förstod INTE att jag INTE ville skiljas som ovänner utan mer som "Ålrajt, vi har knullat ett gäng gånger och det var skit skoj att jobba med dig, men jag vill inte ha ngn kontakt med dig nu & inte heller den närmasxte framtiden för jag måste läka-För jag har ju blivit kär i dig & Du vill inte ha mig. Så låt oss säga farväl så kallt & okänsligt som möjligt. Men Vi hörs en dag!"
Vi kommer nog aldrig mer ses. Aldrig mer höras. Aldrig mer röra vid varandra.
Just deal with it lix.
Mitt problem som blivit är att jag kan inte ha sex med någon annan.
Jag blir alldeles kallsvettig & stressad om/när det börjas hintas om sex och närhet.
JAG VILL INTE.
Den enda jag vill ha sex med och vara naken med är.. Ah just det. Tj.
Känslomässigt så har jag kommit en bra bit på väg.
Jag vill vartfall tro det.
Sen i Augusti så har jag BARA varit med Tj--- Käpprättåthelvete egentligen om ni frågar mig.
Jag vill så gärna släppa taget. Varför ska jag kämpa om något som jag aldrig kommer kunna få? Varför ska jag gråta för ngt som jag inte kan göra något åt? Varför ska jag tråna efter ngn som INTE vill ha mig?!...
Snälla hjälp mig.
Jag kan inte se mig själv ha sex med någon annan och jag antar att det är en del av processen av att glömma. Men hur lång är den här processen? Alla "gå vidare" processer tar sin tid. Men för mig är detta så jävla sjukt.
Jag & Tj var aldrig tillsammans-Vi delade aldrig LIVET: Vi var arbetskollegor som arbetade väldigt nära varandra & hade ett sexuellt utbyte av varandra på vår lediga tid. Ingenting annat. Right?!
No fucking strings attached.
Så svara mig; VARFÖR ska det vara så jävla förbannat svårt att gå vidare på ALLA plan?
Jag vill kunna ha sex med ngn annan, jag vill kunna fuck my brains out utan att vilja spy och få ångest.
Just nu får jag ångest av bara tanken. Tanken av att ta på en annan mans nakna kropp. OSV...
Funkar inte. INTE ALLS:
Jag har varit kär tidigare i mitt liv.
4 ggr för att vara exakt.
5 inkl TJ.
Blir jag kär-då BLIR jag kär. RIktigt på riktigt.
Jag kan inte köra något jävla falskspel utan jag visar mina känslor-det jag känner där och då på en gång, samma sekund som jag känner känslorna svalla över mig. Varför "känna efter"? Se vart det leder?
Antingen kör man eller så kör man inte alls.
För att ni ska förstå:
"
Hur fan ska jag kunna gå vidare?
Vi med ADD och ADHD blir inte arga, vi blir förbannade.
Vi blir inte ledsna, vi blir förkrossade.
Vi blir inte glada, vi blir överlyckliga.
Våra känslor är så starka att allt vi gör lägger vi hela vår själ i.
Det är fruktansvärt ansträngande men jag tycker det är en bonus.
Att vi lever och upplever allt så mycket starkare än andra, på både gott och ont.
När jag älskar gör jag det intensivt, starkt och våldsamt.
När jag sörjer, krossas mitt hjärta i tusen bitar.
Allt jag gör, gör jag mer.
Allt jag ser, ser jag skarpare.
Allt jag hör är vackrare och smärtsammare.
Vi är inte sjuka, vi bara upplever allt MER!..... "
Vi blir inte ledsna, vi blir förkrossade.
Vi blir inte glada, vi blir överlyckliga.
Våra känslor är så starka att allt vi gör lägger vi hela vår själ i.
Det är fruktansvärt ansträngande men jag tycker det är en bonus.
Att vi lever och upplever allt så mycket starkare än andra, på både gott och ont.
När jag älskar gör jag det intensivt, starkt och våldsamt.
När jag sörjer, krossas mitt hjärta i tusen bitar.
Allt jag gör, gör jag mer.
Allt jag ser, ser jag skarpare.
Allt jag hör är vackrare och smärtsammare.
Vi är inte sjuka, vi bara upplever allt MER!..... "
Hur fan ska jag kunna gå vidare?
Jag HATAR att känna så jävla intensivt.
"HELP ME GET A FREEKING JOB"
Jag har vart mellan två jobb nu ett snart 3 månader & jag är så fruktansvärt less på det. Så nu ber jag er mina läsare/vänner/bekanta att hålla era öron öppna och vara uppmärksamma om ni får höra talas om ngt jobb som skulle passa mig!
Ni når mig på FB på Darkness Ewa Sörensen=)
Ingen hade blivit gladare äån jag om ni kunde hjälpa mig med detta<3
Tack på förhand!
**********************************************
ARBETSSÖKANDE ENERGIKNIPPE PÅ 29 ÅR!! DELA GÄRNA!!!
Är fortsatt mellan två jobb & är sinnes sjukt less på detta.
Vet du/ni om något jobb inom lager/industri/transport/logistik hojta till!
Innehar; Truckcert. A & B (T1T2T3T4)
Bilcert AM/B/BE/C!/C1E/C/CE
Arbeide på Vei (Norskt cert)
YKB
HLR (Hjärtoglungräddning)
ADR +Expolsivt
Bakgavellift
+GODA REFERENSER
*Arbetslivserfarenhet: Truckförare-Processoperatör-Tippbilschaufför-Lagermedarbetare-Anleggsarbetare-Maskinförare(Vals,Dumper,Vibratorplate)
Arbetsplasten önskas vara stationerad i Karlstad/Oslo/Strömstad med omnejd.
Jobbar gärna massa övertid & börjar gärna jobba i morgon!(läs;Igår)
Tack som fan på förhand för hjälpen!
Darkness Ewa Sörensen
"Part THREE of The Letter"
"Du trodde aldrig någonsin på mig. Jag kommer aldrig glömma när du skrek till mig att jag var ditt livs största misstag & att det enda rätta skulle ha vart att ha haft kondom med min satkärring till morsa och hur du riktigt klargjorde för mig att du skulle göra mig arvslös. För jag var då minsann inte värd ett ruttet öre. I dina ögon skulle jag bara bli en alkholist/narkoman med noll framtidsutsikter. Jag skulle leva det liv Björn blev tilldelad. Ingenting jag gjorde var någonsin tillräckligt bra för dig. Den dagen jag insåg att hela du var ett stort fatalt misslyckande som far, var den dagen som jag slutade sträva efter att göra dig nöjd.
Det var den dagen jag bad dig fara åt helvete med innerliga önskningar om att du skulle brinna för evigt i skärselden.
Se vad jag har formats till och vad jag har hittills åstadkommit med mitt liv-ALLT det du sa att jag aldrig skulle få uppleva! Jag har min underbara mor vid min sida,massa fina vänner, två helt otroliga katter,bor i ett litet hus på landet,jobbar röven av mig,,pengarna rullar in på kontot & jag betalar mina egna räkningar,är en jävel på att spela gitarr & sjunga, håller på att spela in en platta etc etc....
VAD FAN HAR DU ÅSTADKOMMIT MED DITT LIV?! Vem är det största misslyckandet av dig och mig? VI vet nog svaret på den frågan både du och jag.
Den dagen då de högre makterna är barmhärtiga nog att utplåna dig från denna värld så kommer du vara Saknad av INGEN. För du har ingen som står dig nära för du har förstört de realtioner du haft pga av du är den du är och INGEN vill veta av dig. Du har försört så otroligt mycket i så många människors liv och jag kan inte i min värld förstå hur du kan leva med dig själv!?
Så många gånger genom åren jag velat se dig död. Under åren har jag arbetat upp en plan, en listig jävla plan för att röja undan dig från denna värld. Jag har i mina fantasier målat upp, med skräckblandad förtjusning hur jag skulle tortera dig långsamt, allt för att du skulle få lida och känna all den smärta du utsatt mig för genom alla år. Hur jag skulle skära av dig hälsenorna för att sedan binda fast dig i en stol & sedan krossa dina jävla knäskålar med ett baseballträ samtidigt som jag skulle se dig rakt in i ögonen med ett leende på mina läppar-utan att vika av en tum. Höra dina skrik,din panik, din smärta & din böner om att jag ska sluta. Men jag skulle aldrig sluta. Det enda sättet det skulle sluta på är att jag skulle ta en sylvass kniv-modell större & skära av dig halsen.
Skära av dig halsen som man gör med en gris vid slakt.
För det är precis vad du är.
En Jävla gris.
Jag önskar att jag hade kunnat genomföra detta med ren iskallhet & råhet men tyvärr, jag är inte den sortens människa. Jag skulle aldrig klara av att leva med mig själv-Även om jag skulle känna en oerhörd lättnad av att veta att jag eximinerat dig från jordens yta. Glädjen av att känna att man utplånat en stor plågoande & källan till så mycket smärta och tårar.
Jag tror jag lättare skulle kunna glömma och gå vidare med vetskapen om att du inte längre existerade, men sen samtidigt så är frågan jag ställer mig själv;-" Är det värt de konsekvenser som blir av mitt handlande?"
Nej.Helt klart NEJ. Jag låter Ödet välja din väg. Jag tänker inte förstöra mitt liv pga av dig. Jag är värd så mycket mer än det. Jag är värd kärlek, glädje & lycka & en framtid fylld av Tro,Hopp & Kärlek.
Något jag dock är väldigt tacksam för är att jag fick världens vackraste & godhjärtade mamma, som genom alla år & all skit stått bakom mig till 110% och som ALDRIG avvikit från min sida. Vad jag än ställde till med. Mamma har ALLTID funnits för mig & utan henne vet jag inte vart jag hade vart idag. Mamma gav mig den uppfostran & de redskap jag behövde för att utvecklas till en bra människa.
Utan mamma vid min sida så tror jag inte att jag hade levt idag-det är hon som alltid tänt kämparglöden i mig och som lärt mig att INTE ge upp. Hur jävla tufft livet än ter sig mot dig.
Jag vill så gärna komma till en acceptans där jag kan acceptera mitt öde och samtidigt hålla demonerna på avstånd när det kommer till dig & vår relation. Jag måste inse någonstans att det är så här det är. Inget kan eller kommer förändras så varför tillåta dig förpesta min tillvaro i livet i perioder? Jag har gråtit så många tårar genom åren för dig men någonstans får det fan vara stopp på galenskaperna! Hur fan kan jag låta dig infiltrera min hjärna med en unken stank och en känsla av föruttelse? Jag måste inse att det är bra nu.
Släppa taget,låta dig falla & låta dig drunkna & förevigt bli begravd på havets botten.
Jag släpper dig nu.
Farväl "Pappa"
Det var den dagen jag bad dig fara åt helvete med innerliga önskningar om att du skulle brinna för evigt i skärselden.
Se vad jag har formats till och vad jag har hittills åstadkommit med mitt liv-ALLT det du sa att jag aldrig skulle få uppleva! Jag har min underbara mor vid min sida,massa fina vänner, två helt otroliga katter,bor i ett litet hus på landet,jobbar röven av mig,,pengarna rullar in på kontot & jag betalar mina egna räkningar,är en jävel på att spela gitarr & sjunga, håller på att spela in en platta etc etc....
VAD FAN HAR DU ÅSTADKOMMIT MED DITT LIV?! Vem är det största misslyckandet av dig och mig? VI vet nog svaret på den frågan både du och jag.
Den dagen då de högre makterna är barmhärtiga nog att utplåna dig från denna värld så kommer du vara Saknad av INGEN. För du har ingen som står dig nära för du har förstört de realtioner du haft pga av du är den du är och INGEN vill veta av dig. Du har försört så otroligt mycket i så många människors liv och jag kan inte i min värld förstå hur du kan leva med dig själv!?
Så många gånger genom åren jag velat se dig död. Under åren har jag arbetat upp en plan, en listig jävla plan för att röja undan dig från denna värld. Jag har i mina fantasier målat upp, med skräckblandad förtjusning hur jag skulle tortera dig långsamt, allt för att du skulle få lida och känna all den smärta du utsatt mig för genom alla år. Hur jag skulle skära av dig hälsenorna för att sedan binda fast dig i en stol & sedan krossa dina jävla knäskålar med ett baseballträ samtidigt som jag skulle se dig rakt in i ögonen med ett leende på mina läppar-utan att vika av en tum. Höra dina skrik,din panik, din smärta & din böner om att jag ska sluta. Men jag skulle aldrig sluta. Det enda sättet det skulle sluta på är att jag skulle ta en sylvass kniv-modell större & skära av dig halsen.
Skära av dig halsen som man gör med en gris vid slakt.
För det är precis vad du är.
En Jävla gris.
Jag önskar att jag hade kunnat genomföra detta med ren iskallhet & råhet men tyvärr, jag är inte den sortens människa. Jag skulle aldrig klara av att leva med mig själv-Även om jag skulle känna en oerhörd lättnad av att veta att jag eximinerat dig från jordens yta. Glädjen av att känna att man utplånat en stor plågoande & källan till så mycket smärta och tårar.
Jag tror jag lättare skulle kunna glömma och gå vidare med vetskapen om att du inte längre existerade, men sen samtidigt så är frågan jag ställer mig själv;-" Är det värt de konsekvenser som blir av mitt handlande?"
Nej.Helt klart NEJ. Jag låter Ödet välja din väg. Jag tänker inte förstöra mitt liv pga av dig. Jag är värd så mycket mer än det. Jag är värd kärlek, glädje & lycka & en framtid fylld av Tro,Hopp & Kärlek.
Något jag dock är väldigt tacksam för är att jag fick världens vackraste & godhjärtade mamma, som genom alla år & all skit stått bakom mig till 110% och som ALDRIG avvikit från min sida. Vad jag än ställde till med. Mamma har ALLTID funnits för mig & utan henne vet jag inte vart jag hade vart idag. Mamma gav mig den uppfostran & de redskap jag behövde för att utvecklas till en bra människa.
Utan mamma vid min sida så tror jag inte att jag hade levt idag-det är hon som alltid tänt kämparglöden i mig och som lärt mig att INTE ge upp. Hur jävla tufft livet än ter sig mot dig.
Jag vill så gärna komma till en acceptans där jag kan acceptera mitt öde och samtidigt hålla demonerna på avstånd när det kommer till dig & vår relation. Jag måste inse någonstans att det är så här det är. Inget kan eller kommer förändras så varför tillåta dig förpesta min tillvaro i livet i perioder? Jag har gråtit så många tårar genom åren för dig men någonstans får det fan vara stopp på galenskaperna! Hur fan kan jag låta dig infiltrera min hjärna med en unken stank och en känsla av föruttelse? Jag måste inse att det är bra nu.
Släppa taget,låta dig falla & låta dig drunkna & förevigt bli begravd på havets botten.
Jag släpper dig nu.
Farväl "Pappa"
....."
"Some more oldies n' Goldies pix"
"Part TWO of The Letter"
"En annan händelse som uppkom från din elakhet & din njutning av att se mig börja grina av dina retsamheter var den dagen då Du av ren jävla illvilja och grymhet tog tag i Laila när vi satte i vardagsrummet och kollade på tv. Såg åt mitt håll, hånlog ditt äckligaste leende och viskade något som var ohörbart för mina öron. Ni slängde er upp ur soffan & sprang in på toaletten med mig hack i häl. Jag var bara barnet och ville ha min pappa för mig själv och ville inte dela dig med någon annan och det visste du så jävla väl om. Istället så slutade den här historien med att jag hör hur du och L fnissar som nykära tonåringar på toaletten och jag fattade vad som försiggick där inne. Jag slog & slog & slog på dörren och det fanns inget stopp för mina tårar. Efter jag stått och skrikit och slagit på dörren i, som det kändes som en hel jävla evighet och uitan att någon av er öppnade dörren så sprang jag in i vardagsrummet och fortsatte mitt hulkande. Efter ett tag när ni antagligen båda två hade kommit så kom ni in i vardagsrummet, lite sådär härligt rödlätta om kinderna och L tittar på det helt förstörda barnet i soffan och säger "Du blöder...." Då ser jag genom mina söndergråtna och svullna ögon att det var blod nerkladdat i den beigea soffan och blodspår som sträckte sig till toaletten.....
Jag hade alltså stått och slagit min hand i en spik gång på gång, men pga min ilska,panik och förtvivlan så hade jag inte känt vad som hände & den återkommande penetreringen av spiken. Smärtan kom långt efter detta scenario utspelade sig, då jag hade lugnat ner mig och adrelalinet hade sjunkit.
Förstår du hur jävla illa du gjort mig genom åren "pappa"?
Dessa historier är bara en liten bråkdel av det jag fick genomlida som din dotter, men det är fragment som jag aldrig kommer kunna glömma och dessa scenarion satte spår i mig. Djupare spår än vad jag trodde kunde vara möjligt.
Detta brev skulle kunna bli en bok, det är så mycket jag vill att du ska veta men jag ska försöka hålla mig kortfattat och slutföra detta brev med hedern i behåll och vetskapen om att jag är en sån pass bra person att jag skulle förtjänat en god pappa, en snäll,varm & hedersvärd man. Men istället fick jag ett svin, ett äckel, en kvinnomisshandlare & ett ignorant slödder som min biologiska far.
Så många gånger under åren jag önskat mig en riktig fadersgestalt- En pappa som alltid fanns där.
Men som sagt. Istället fick jag dig.
INGENTING jag kan göra något åt & inte heller min mor för den delen. Vi gör alla våra misstag och Du var mammas livs största misstag. Men man lär så länge man lever och jag vet vad jag vill ha & letar efter för egenskaper hos min framtida karl & för mina framtida barns pappa.
& jag vet vad jag INTE vill ha.
Jag önskar att jag hade fått födas till denna värld med en annan pappa.
En BRA pappa.
En pappa som vill sitt barns eget bästa. En pappa att sett upp till. En pappa som hade vart godhjärtad,omtänksam, generös,kärleksfull,varm, lojal & som hade gjort allt för mig.
ALLT som du inte var/är. En pappa som hade tagit ut mig på fisketurer,jagat i skogen, lärt mig mecka med bilar/motorcyklar,en varm pappa famn när det tog slut med killen eller ett par vettiga tips & råd på vår allas livsresa. En farfar till mina framtida barn.....
Du fanns aldrig där när jag behövde dig, Du har alltid varit dig själv närmast & alltid satt dina behov före alla andras. Jag förstår inte vad som gick snett i din uppväxt- Kan du förklara det för mig? Fick du stryk? Blev du våldtagen? Blev du illa behandlad av farmor/farfar?
Du lämnade Björns mamma när Björn låg i hennes mage och när du väl fick möjligheten att ta igen alla missade år med Björn tack vare för Anitas skelettcancer så bara misslyckades du helt galet jävla fatalt. Du LÄMNADE DIN SON när han som MEST behövde dig. Björn var drogmissbrukare- Något du inte kurerar dig från över en natt. Något som du i din naiva fantasi trodde. Du gav han aldrig riktigt en chans innan du slängde ut honom. Det resulterade i att Björn tog en heroin överdos 39 år gammal. Hade du haft ett hjärta någonstans så hade du hjälpt B & stöttat honom i vått och torrt- Även när kylan tog vid.
Istället så bara vände du din rygg och lät Diktatorn i dig tala.
Det har ALLTID varit på dina jävla villkor. & jag HATAR dig för det."
Jag hade alltså stått och slagit min hand i en spik gång på gång, men pga min ilska,panik och förtvivlan så hade jag inte känt vad som hände & den återkommande penetreringen av spiken. Smärtan kom långt efter detta scenario utspelade sig, då jag hade lugnat ner mig och adrelalinet hade sjunkit.
Förstår du hur jävla illa du gjort mig genom åren "pappa"?
Dessa historier är bara en liten bråkdel av det jag fick genomlida som din dotter, men det är fragment som jag aldrig kommer kunna glömma och dessa scenarion satte spår i mig. Djupare spår än vad jag trodde kunde vara möjligt.
Detta brev skulle kunna bli en bok, det är så mycket jag vill att du ska veta men jag ska försöka hålla mig kortfattat och slutföra detta brev med hedern i behåll och vetskapen om att jag är en sån pass bra person att jag skulle förtjänat en god pappa, en snäll,varm & hedersvärd man. Men istället fick jag ett svin, ett äckel, en kvinnomisshandlare & ett ignorant slödder som min biologiska far.
Så många gånger under åren jag önskat mig en riktig fadersgestalt- En pappa som alltid fanns där.
Men som sagt. Istället fick jag dig.
INGENTING jag kan göra något åt & inte heller min mor för den delen. Vi gör alla våra misstag och Du var mammas livs största misstag. Men man lär så länge man lever och jag vet vad jag vill ha & letar efter för egenskaper hos min framtida karl & för mina framtida barns pappa.
& jag vet vad jag INTE vill ha.
Jag önskar att jag hade fått födas till denna värld med en annan pappa.
En BRA pappa.
En pappa som vill sitt barns eget bästa. En pappa att sett upp till. En pappa som hade vart godhjärtad,omtänksam, generös,kärleksfull,varm, lojal & som hade gjort allt för mig.
ALLT som du inte var/är. En pappa som hade tagit ut mig på fisketurer,jagat i skogen, lärt mig mecka med bilar/motorcyklar,en varm pappa famn när det tog slut med killen eller ett par vettiga tips & råd på vår allas livsresa. En farfar till mina framtida barn.....
Du fanns aldrig där när jag behövde dig, Du har alltid varit dig själv närmast & alltid satt dina behov före alla andras. Jag förstår inte vad som gick snett i din uppväxt- Kan du förklara det för mig? Fick du stryk? Blev du våldtagen? Blev du illa behandlad av farmor/farfar?
Du lämnade Björns mamma när Björn låg i hennes mage och när du väl fick möjligheten att ta igen alla missade år med Björn tack vare för Anitas skelettcancer så bara misslyckades du helt galet jävla fatalt. Du LÄMNADE DIN SON när han som MEST behövde dig. Björn var drogmissbrukare- Något du inte kurerar dig från över en natt. Något som du i din naiva fantasi trodde. Du gav han aldrig riktigt en chans innan du slängde ut honom. Det resulterade i att Björn tog en heroin överdos 39 år gammal. Hade du haft ett hjärta någonstans så hade du hjälpt B & stöttat honom i vått och torrt- Även när kylan tog vid.
Istället så bara vände du din rygg och lät Diktatorn i dig tala.
Det har ALLTID varit på dina jävla villkor. & jag HATAR dig för det."
FORTS.Följer
"Burn In Hell -.with love/Your Daughter"
13/1-2015 (Uppgift given av min KBT Terap.)
Brev skrivit till dig Lennart Stjernberg.
"Här sitter jag nu 29 år gammal och försöker komma över det faktum att jag aldrig har haft en "riktig" pappa. Den pappan som skulle varit Du. Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vad förlusten/frånvaron av dig gjort mig & mitt liv.
Du är ett av de kapitel som jag jag behöver få hjälp med av en teruapueft för att glömma. Alla jävla minnen jag bara vill trycka ner i en kista & begrava six feet under & aldrig någonsin bli påmind av igen. Du har aldrig förstått och du kommer aldrig förstå hur din frånvaro genomsyrat mitt liv. Eller rättare sagt, den frånvaro av den pappan jag aldrig fick.
Du är så långt ifrån en pappa man kan komma. Spriten,ditt spelmissbruk,ditt ego,din girighet,din ondska,din retsamhet,ditt sexuella avvikande beteende,din verbala/psykiska & fysiska misshandel som du agerat med så långt tillbaka jag kan minnas- Det är egenskaper som INTE är hedersvärda & önskvärda hos en Far.
Varför blev du sån här? Varför blev du den värsta far man kunde önska sig? Varför utsatte du mig & mamma för din skit? Vad hade vi gjort för att förtjäna den?
Jag har så många frågor men det finns så få svar.
Kommer du ihåg när du & Laila anmälde mamma för "vanvård av barn" till socialstyrelsen när jag var i runda slängar 12 år? Alla dessa jävla lögner. Att jag en kväll framför Svt & en program som handlade om sexualiteten hos ungdomar skulle ha sagt till Laila att jag älskade att knulla analt men att jag fortfarande var oskuld,att jag älskade att suga kuk & att i din panik av brist på bevis hittade en binda på mitt rum med LÄPPSTIFT på, som du hävdade var blod från min ändtarm?! Alla dessa jävla lögner blev en sjuhelvetisk utredning som satte mammas & min relation på en riktig jävla prövning. Det var en sjuk pärs, så mycket ilska, så mycket hat, så många tårar. Du gjorde verkligen ALLT du kunde för att nedvärdera mamma, som för övrigt var/är den bästa mamman man kan önska sig. Jag fattar inte hur du kunde sjunka så lågt så att du kunde smutskasta både mamma och mig så jävla illa som du gjorde.
Troligtvis var det din och Lailas alkoholism som talade. Den kvällen som dessa konversationer skulle ha ägt rum var väl du iväg och kröka och röjde runt någonstans medans Laila satt hemma i huset och drack med mig vid sin sida.
Inget konstigt alls, för det var min verklighet så många gånger efter mamma ÄNTLIGEN tog mod till sig att lämna dig. Jag förstår hennes rädsla och jag förstår varför det tog sån tid innan hon sa farväl. Du slog hennes ansikte sönder och samman framför mig vid köksbordet,kommer du ihåg det din sjuka jävel? Hur fan tänkte du där? DU är ingenting än en jävla parasit som skulle förintas!
Jag var 7-8 år när det inträffade och det var där mamma fick nog,
Eller kommer du ihåg när jag var hos dig och vi skulle till affären och handla inför helgen och det slutade med att jag låg och grina och skrek på golvet i butiken för du var så jävla snål så du inte kunde köpa en chipspåse och dricka till din 9 åriga dotter som knappt var hos dig varannan helg?
Eller förresten den helgen då du skulle upp & sova "middag" som resulterade i att Lailas hund står och vrålar uppe i ditt och Lailas sovrum & jag i min tur sitter nere i vardagsrummet & gråter för att du var tvungen att vila middag när jag bara ville vara med min pappa & spela kort? Paniken som jag då kände av att höra SUltans ylande och hur jag sprang upp för trappan och sliter upp dörren till ert sovrum för att mötas asv att ni ligger och knullar? & i tillägg så slutar ni inte. NI FORTSATTE knulla framför mina då kanske10 åriga ögon & jag satt mittemot sängen med en Kalle Anka tidning & tårarna sprutandes ur mina ögon.
Jag var fan bara barnet & hur fan kunde du tycka att det var okej att göra det du gjorde? ... "
Fortsättning på detta brev kommer senare eller i morgon.
"Här sitter jag nu 29 år gammal och försöker komma över det faktum att jag aldrig har haft en "riktig" pappa. Den pappan som skulle varit Du. Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vad förlusten/frånvaron av dig gjort mig & mitt liv.
Du är ett av de kapitel som jag jag behöver få hjälp med av en teruapueft för att glömma. Alla jävla minnen jag bara vill trycka ner i en kista & begrava six feet under & aldrig någonsin bli påmind av igen. Du har aldrig förstått och du kommer aldrig förstå hur din frånvaro genomsyrat mitt liv. Eller rättare sagt, den frånvaro av den pappan jag aldrig fick.
Du är så långt ifrån en pappa man kan komma. Spriten,ditt spelmissbruk,ditt ego,din girighet,din ondska,din retsamhet,ditt sexuella avvikande beteende,din verbala/psykiska & fysiska misshandel som du agerat med så långt tillbaka jag kan minnas- Det är egenskaper som INTE är hedersvärda & önskvärda hos en Far.
Varför blev du sån här? Varför blev du den värsta far man kunde önska sig? Varför utsatte du mig & mamma för din skit? Vad hade vi gjort för att förtjäna den?
Jag har så många frågor men det finns så få svar.
Kommer du ihåg när du & Laila anmälde mamma för "vanvård av barn" till socialstyrelsen när jag var i runda slängar 12 år? Alla dessa jävla lögner. Att jag en kväll framför Svt & en program som handlade om sexualiteten hos ungdomar skulle ha sagt till Laila att jag älskade att knulla analt men att jag fortfarande var oskuld,att jag älskade att suga kuk & att i din panik av brist på bevis hittade en binda på mitt rum med LÄPPSTIFT på, som du hävdade var blod från min ändtarm?! Alla dessa jävla lögner blev en sjuhelvetisk utredning som satte mammas & min relation på en riktig jävla prövning. Det var en sjuk pärs, så mycket ilska, så mycket hat, så många tårar. Du gjorde verkligen ALLT du kunde för att nedvärdera mamma, som för övrigt var/är den bästa mamman man kan önska sig. Jag fattar inte hur du kunde sjunka så lågt så att du kunde smutskasta både mamma och mig så jävla illa som du gjorde.
Troligtvis var det din och Lailas alkoholism som talade. Den kvällen som dessa konversationer skulle ha ägt rum var väl du iväg och kröka och röjde runt någonstans medans Laila satt hemma i huset och drack med mig vid sin sida.
Inget konstigt alls, för det var min verklighet så många gånger efter mamma ÄNTLIGEN tog mod till sig att lämna dig. Jag förstår hennes rädsla och jag förstår varför det tog sån tid innan hon sa farväl. Du slog hennes ansikte sönder och samman framför mig vid köksbordet,kommer du ihåg det din sjuka jävel? Hur fan tänkte du där? DU är ingenting än en jävla parasit som skulle förintas!
Jag var 7-8 år när det inträffade och det var där mamma fick nog,
Eller kommer du ihåg när jag var hos dig och vi skulle till affären och handla inför helgen och det slutade med att jag låg och grina och skrek på golvet i butiken för du var så jävla snål så du inte kunde köpa en chipspåse och dricka till din 9 åriga dotter som knappt var hos dig varannan helg?
Eller förresten den helgen då du skulle upp & sova "middag" som resulterade i att Lailas hund står och vrålar uppe i ditt och Lailas sovrum & jag i min tur sitter nere i vardagsrummet & gråter för att du var tvungen att vila middag när jag bara ville vara med min pappa & spela kort? Paniken som jag då kände av att höra SUltans ylande och hur jag sprang upp för trappan och sliter upp dörren till ert sovrum för att mötas asv att ni ligger och knullar? & i tillägg så slutar ni inte. NI FORTSATTE knulla framför mina då kanske10 åriga ögon & jag satt mittemot sängen med en Kalle Anka tidning & tårarna sprutandes ur mina ögon.
Jag var fan bara barnet & hur fan kunde du tycka att det var okej att göra det du gjorde? ... "
Fortsättning på detta brev kommer senare eller i morgon.
"Ol' Modelpix from '07 08 09 10"
"A letter to my "Dead"Dad"
Efter 1 år & 4 månader har jag äntligen fått en KBT-Terapueft.
Vartfall för ett kort tag i väntan på en Psykolog. Tydligen inte så lätt i Karlstad att få den hjälpen man är i behov av.....
Idag gick vi igenom vad jag vill ha hjälp med. Vad jag vill få ut av sessionerna. Vad jag vill åstadkomma med KBT:N.
Jag är väldigt på det klara med vad jag vill & BEHÖVER få hjälp med för att kunna dra ett streck över det förflutna och gå vidare.
Pappa. Självklart är pappa ett kapitel jag måste ta mig igenom. Det där jävla kapitlet. Gaaaash. Att säga ordet "pappa" ger mig gåshud och jag känner att jag bara vill spy. Jag hatar den jäveln mer än ord kan förklara. Jag hatar han för allt han utsatte mamma, mig & Björn för. Slag,verbal misshandel, sexuella "övergrepp", hot, Hur han övergav Björn när han som mest behövde sin far, Alla jävla vidriga saker han sagt till mig och mamma, alla svek & hans jävla alkoholism.
Han är riktigt en pappa av rang eller hur?!
Jag fick i uppgift idag till våran nästa session att skriva ett fifiktivt brev till honom, där jag ska förklara hur jag upplever och upplevt pappa under alla år och hur jag önskade att han skulle ha vart.
I tillägg till det så ska jag skriva ner hur jag hade känt om jag hade fått möjligheten att "röjt undan honom". Röjt undan DET med mina bara händer. Hur jag tror jag skulle känna när jag & världen blivit befriad av hans närvaro. Anledningen till den uppgiften härstammade i att jag gled in på det ämnet under vår pratstund. Hur jag i mina sinnen målat upp varenda detalj, varenda tortyrmetod jag skulle vilja utsätta honom för & hur gärna jag vill se honom död.
Men som jag sa till Terapueften. Jag är ingen mördare. Hur lättad och hur befriad jag än skulle känna mig med vetskapen av att fanskapet skulle vara Död, så är jag ingen Mördare.
Jag kan knappt döda en spindel och jag verkligen HATAR spindlar.
Ni förstår poängen right?
Den dagen jag får ett telefonsamtal att jäveln är död- Då är det tid för att fira. & jävlar vad jag ska fira sen!
Jag vill att han ska lida och känna den smärta han har utsatt mig,mamma & Björn för. Fan, ibland önskar jag att jag inte vore sån känslomänniska. Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra saker utan att känna ett skit. Bara kyla. Ibland hade livet vart mycket lättare då.
Well hursomhaver.
Ska sätta mig och göra min hemläxa nu och jag hoppas att det finns en poäng med detta här. Att Terapueften har en plan. För detta kommer göra ont.
Riktigt jävla ont.
Vartfall för ett kort tag i väntan på en Psykolog. Tydligen inte så lätt i Karlstad att få den hjälpen man är i behov av.....
Idag gick vi igenom vad jag vill ha hjälp med. Vad jag vill få ut av sessionerna. Vad jag vill åstadkomma med KBT:N.
Jag är väldigt på det klara med vad jag vill & BEHÖVER få hjälp med för att kunna dra ett streck över det förflutna och gå vidare.
Pappa. Självklart är pappa ett kapitel jag måste ta mig igenom. Det där jävla kapitlet. Gaaaash. Att säga ordet "pappa" ger mig gåshud och jag känner att jag bara vill spy. Jag hatar den jäveln mer än ord kan förklara. Jag hatar han för allt han utsatte mamma, mig & Björn för. Slag,verbal misshandel, sexuella "övergrepp", hot, Hur han övergav Björn när han som mest behövde sin far, Alla jävla vidriga saker han sagt till mig och mamma, alla svek & hans jävla alkoholism.
Han är riktigt en pappa av rang eller hur?!
Jag fick i uppgift idag till våran nästa session att skriva ett fifiktivt brev till honom, där jag ska förklara hur jag upplever och upplevt pappa under alla år och hur jag önskade att han skulle ha vart.
I tillägg till det så ska jag skriva ner hur jag hade känt om jag hade fått möjligheten att "röjt undan honom". Röjt undan DET med mina bara händer. Hur jag tror jag skulle känna när jag & världen blivit befriad av hans närvaro. Anledningen till den uppgiften härstammade i att jag gled in på det ämnet under vår pratstund. Hur jag i mina sinnen målat upp varenda detalj, varenda tortyrmetod jag skulle vilja utsätta honom för & hur gärna jag vill se honom död.
Men som jag sa till Terapueften. Jag är ingen mördare. Hur lättad och hur befriad jag än skulle känna mig med vetskapen av att fanskapet skulle vara Död, så är jag ingen Mördare.
Jag kan knappt döda en spindel och jag verkligen HATAR spindlar.
Ni förstår poängen right?
Den dagen jag får ett telefonsamtal att jäveln är död- Då är det tid för att fira. & jävlar vad jag ska fira sen!
Jag vill att han ska lida och känna den smärta han har utsatt mig,mamma & Björn för. Fan, ibland önskar jag att jag inte vore sån känslomänniska. Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra saker utan att känna ett skit. Bara kyla. Ibland hade livet vart mycket lättare då.
Well hursomhaver.
Ska sätta mig och göra min hemläxa nu och jag hoppas att det finns en poäng med detta här. Att Terapueften har en plan. För detta kommer göra ont.
Riktigt jävla ont.
