Darkness

En sak jag sörjer och är innerligt förtvivlad över är hur cancern har satt en kil mellan mig och min mor. Jag menar,visst har vi more or less alltid haft ett stormigt förhållande,men inte värre än att det gått att reda upp. Nu är distansen mellan oss längre än vad den någonsin har varit.

Vid tidpunkten för min diagnos så hade vi,en vecka tidigare fått veta att mamma hade livmoder cancer. Vi visste ingenting mer än det och hela min jävla värld hade rasat. För mamma har alltid varit min klippa, genom alla stormar och oväder så har hon alltid stått där,kvar vid min sida & ALDRIG släppt taget. Hur hårt det än har blåst. När beskedet kom att mamma hade cancer så satt jag några meter från henne och planterade växter. Det var första gången jag såg mamma som liten och skör. Sorgen i hennes ögon, tårarna som rann & paniken och rädslan som sipprade ut igenom var hudcell på henne. För ett ögonblick så blev jag så jävla rädd. Livet stannade upp för några jävligt långa sekunder och jag såg vårt liv passera i revy och jag började tänka på mammas begravning. 

MIN MAMMAS FUCKING BEGRAVNING!!! VÄRLDENS STARKASTE KVINNA!!! 

MIN ÄLSKADE MAMMA SKA ALDRIG DÖ!

Jag ville bara skrika,grina,spy och springa därifrån. Bort från cancern. Bort från mamma. Bort från livet. Men mest ville jag bara bort ifrån min kropp och min hjärna och den bistra verkligheten.

Vid tidpunkten,då mamma la på luren med läkaren, och kom mot mig på vacklande och darriga ben så gjorde jag ett val. Att jag skulle vara den som bet ihop,som skulle finnas till för mamma,stötta henne & inte skulle visa några känslor. 

Warface on. 

Allt för att vara den starka för henne och inte släppa fram mina riktiga känslor och hur jag verkligen innerst inne kände, just för att inte förvärra situationen för mamma.

Typ en vecka senare raserades War Face. I samma jävla sekund jag fick mitt cancerbesked så tappade jag totalt mitt fotfäste. 

Jag kommer aldrig glömma den dagen.

Jag visste där och då att min fokus var tvungen att ligga hos mig för att jag skulle orka å klara mig igenom det som komma skulle. Insikten att jag inte skulle klara av att finnas till för mamma i den mån jag ville, slet sönder mitt hjärta.

Inom ett par veckor hade vi facit i handen. Mammas cancer hade inte spridit sig och operation bokades in typ tre veckor efter beskedet. För min egen del så hade jag två tumörer i höger bröst och cancern var av jävligt aggressiv art,så den hade spridit sig till lymfkörtlarna i höger armhåla. Alla resurser sattes in & jag skulle få den tyngsta/hårdaste behandlingen som gick att få. Den högsta dosen cellgift i fem månader,operation och den längsta och boostade strålbehandlingen som går att få & därefter antihormonell behandling i tio år i förebyggande syfte, för att minska risken för återfall. Allt för att jag är ung i BC sammanhang och cancerns art & egenskaper.

Hursomhelst. Många trodde,lixom jag,att min och mammas relation skulle bli starkare då vi tillsammans genomled samma skit. Men tyvärr så blev det raka motsatsen. 

Mamma har hela tiden haft ett stort behov av att prata om cancern. Jag har inte alls velat prata om det. I vart fall inte med henne. Detta för att skona henne från det helvete jag genomled. Jag ville inte utsätta henne för mitt egentliga mående. Under resans gång så är det bara ett få utvalda som verkligen vet hur jag har mått. Detta för att jag inte vill belasta andra med min skit och hade vänner & familj verkligen vetat hur jävla mörkt det har vart i perioder,så hade dom låst in mig på psyket. 

Allt jag gör och dom val jag har gjort har varit för mammas skull och omsorg. Allt jag ville var att göra dagen lättare för mamma. Men såhär med facit i hand så skulle jag kanske mött henne halvvägs och gett henne det hon behövde höra.... 

Idag är distansen mellan oss längre än vad den någonsin varit. Och jag är så sjukt jävla ledsen för det. Mamma.är.mitt.allt.

Jag hoppas innerligt att vi kan hitta tillbaka till varandra & bli den mor/dotter vi en gång var.

För gudarna ska veta att jag saknar mamma.

Min bullmamma. Den mamma hon var. INNAN cancerhelvetet kom in i våra liv. Den där sköna,spirande,generösa, älskvärda,omtänksamma,levande & skrattande människa hon egentligen är. 

Jag saknar & älskar dig så oerhört mycket🥰

                   .           .       ❤️❤️❤️

Cancer gör mycket dåligt. Den tar helt jävla obönhörligt. Den förstör kroppen, den förstör relationer,den förstör vardagen, den skrämmer, den dödar, den sårar, den sabbar så jävla mycket.

 

Om jag måste rangordna dom största & jävligaste momenten hittills under den här resan, så är dagen då jag tappade mitt hår den jävligaste. Jag kan än idag inte prata om det utan att mina ögon fylls med tårar,halsen drar hop sig och tårana börja rulla nedfär kinderna.

 

Mitt långa fina,svarta hårdrockshår.

 

Jag har haft långt hår sen jag var liten,och sen när jag fann hårdrocken & musiken så har mitt svarta långa hår varit en stor del av mitt liv. När jag fick veta att jag hade cancer var min första fråga;-"När tappar jag mitt hår?"

 

Ganska exakt 12 dagar efter första cellgiftsbehandlingen så började håret ordagrant RASA av. Jag ställde mig framför handfatet i badrummet och jag fick stora testar av hår som baraN lossnade. Det är det sjukaste jag vart med om. Jag var hysterisk. Jag bara skrek, grät och panikångestattacken var ett faktum. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle ta kontrollen över mitt kommande håravfall,så några dagar efter cancerbeskedet så bad jag en polare raka av mitt underhår.Dagarna Vid första cellgiftsbehandlingen så rakade jag av den andra tredjedelen av mitt hår så jag fick en Mowhak a la Ragnar style. Några dagar innan jag tappade det hår som var kvar hade jag gjort en inbakad fläta för att jag tänkte jag skulle kunna få ha lite hår kvar,lite längre.

 

Några dagar efter den tunga håravfallsdagen så åkte jag hem till min familj i Strömstad. Jag var förtvivlad. Jag hade fått en dread fläta då mkt hår hade lossnat å tvinnat sig in i den flätan jag gjort. Så jag bad Karin om att raka av mig det sista då jag inte klarade av det själv.

 

Den dagen komer jag aldrig att glömma. Jag blir tårögd av bara tanken.

 

Karin tog fram trimmern, lllle Jack var med oss i Vardagsrummet och jag hade sån jävla ångestattack. Jag började gråta och jag försökte hålla tillbaka mina känslor, ville inte skrämma Jack, som då bara var knappt två år. Men det gick inte, hela mina kropp bara skrek NEJ!!!!! Hela min kropp var ett kaos av känslor och jag kunde inte hålla tillbaka när Karin tog trimmern mot mitt huvud.

 

 

Men jag kommer inte heller glömma det vackra i det här mörka. När Jack ser min panik, min ångest och tårar, så paltar han fram til mig, tog sin lilla hand på min kind,smekte mig på kinden & gav mig en puss i pannan & sa;-" Ingen fara Ewa,ingen fara, det kommer går bra"...

 

Så stort hjärta i den lille mannen. Tårarna rinner just nu när jag skriver detta, för den handlingen & dom orden gick rakt in i mitt hjärta & berör mig än idag & kommer för alltid kommas ihåg! 

 

Den dagen då cancern tog mitt hår förlorade jag mig själv, jag tappade min självkänsla,min identitet & mitt självförtroende. Allt som jag förlorade den dagen har sakta men säkert börja komma tillbaka.

Men gudarna ska veta att jag har jobbat och jobbar med mig själv. Varje jävla dag.

 

Jag har en lång väg kvar att gå tills jag helt hittat tillbaka till mig själv, men jag vet vad mitt mål är.

Att komma tillbaka starkare än jag någonsin tidigare varit.

 

#FUCKDIGÄCKLIGACANCERHELVETE

 

 

 

 

 

Rädslan att få återfall ju självklart och ligger i bakhuvudet,men det är inte ngt som jag ständigt går å tänker på. För jag kan inget göra för att förebygga återfall.Om återfallet är ett faktum så är det bara att ta det därifrån.

Men jag är fruktansvärt rädd för att dö. 

Jag vill verkligen inte dö. Jag har så mkt att leva för och jag har inte tid att dö. Har så mkt jag vill göra innan min tid är kommen.

Men gudarna ska veta att döden är ständigt närvarande. 

Så jävla fucked Up,att jag,den odödliga Sörensen har haft cancer .

Och lider varenda jävla dag av biverkningar och komplikationer.

Fy fan.

Då var man tillbaka.

 

Känt en längre stund att jag vélat börja skriva blogg igen.

Att skriva har ett renande syfte tycker jag.

 

Men att summera allt som jag behövt gå igenom de senaste 18 månaderna i ett blogginlägg, är omöjligt.

 

Men jag ska ge er en summering.

 

Jag blev diagnotiserad med bröstcancer den 4/6-2018.

Hela min värld raserades.

Fick genomgå en sjuhevetiskt många undersökningar,olika röntgen,blodtester för att se om cancern hade spridit sig. Det konstaterades att jag hade två tumörer i höger bröst & att cancern hade spridit sig till lymfkötlarna i höger armhåla.

 

Den 6/7-2018 påbörjade jag den fem månaders långa cellgiftsbehandlingen. Knappt två veckor efter den första behandlingen tappade jag allt mitt hår. Sen följde ett helvete av biverkningar.

 

En månad efter avslutad cellgiftsbehandling så opererades jag och den resterande cancern togs bort och armhålan tömdes på lymfkörtlar. Ca en vecka efter operationen så började komplikationerna. Troligtvis hade bakterier kommit in i min kropp under operationen så jag fick en sjuk inflammation i operations ärren och det tog tre olika antibiotika behandlingar innan det började verka. Sen ville inte det långa snittet läka. (tre olika snitt gjordes)Det blev nekros och tillslut hade hela jävla snittet spräckt upp. En pump sattes in för att påskynda läkningsprocessen och hjälpa kroppen med läkningen.

 

Snart efter snittet någorlunda hade läkt ihop så var det dax för en 8 v lång strålbehandlig.

Fem dgr i veckan. i åtta veckor. Några veckor efter avslutad strålbehandling så började jag lida av kronísk smärta i bröst/axel/skuldra. Detta visade sig vara att jag drabbats av strålningsödem.... Ett ovanligt tillstånd. I tillägg så har jag börjat fått lymfödem i högerarmen.

 

Är långtidssjukskriven på obestämd tid.

 

Det var ju inte såhär jag hade tänkt att mitt liv skulle se ut vid 34 år......

 

Så framöver så kommer jag skriva så fingrarna blöder. För min skull.

För att jag behöver det som ett slags terapiarbete.

& för att det kanske kan hjälpa ngn annan där ute som går igenom eller har gått igenom samma ak som jag.

 

Så.... Mkt cancer i bloggen framöver.

 

#FUCKCANCER

 

Hoppas ni vill följa med på resan!

/Ewa

 

 

 

 

"Du trodde aldrig någonsin på mig. Jag kommer aldrig glömma när du skrek till mig att jag var ditt livs största misstag & att det enda rätta skulle ha vart att ha haft kondom med min satkärring till morsa och hur du riktigt klargjorde för mig att du skulle göra mig arvslös. För jag var då minsann inte värd ett ruttet öre. I dina ögon skulle jag bara bli en alkholist/narkoman med noll framtidsutsikter. Jag skulle leva det liv Björn blev tilldelad. Ingenting jag gjorde var någonsin tillräckligt bra för dig. Den dagen jag insåg att hela du var ett stort fatalt misslyckande som far, var den dagen som jag slutade sträva efter att göra dig nöjd.

Det var den dagen jag bad dig fara åt helvete med innerliga önskningar om att du skulle brinna för evigt i skärselden.

Se vad jag har formats till och vad jag har hittills åstadkommit med mitt liv-ALLT det du sa att jag aldrig skulle få uppleva! Jag har min underbara mor vid min sida,massa fina vänner, två helt otroliga katter,bor i ett litet hus på landet,jobbar röven av mig,,pengarna rullar in på kontot & jag betalar mina egna räkningar,är en jävel på att spela gitarr & sjunga, håller på att spela in en platta etc etc....

VAD FAN HAR DU ÅSTADKOMMIT MED DITT LIV?! Vem är det största misslyckandet av dig och mig? VI vet nog svaret på den frågan både du och jag.

Den dagen då de högre makterna är barmhärtiga nog att utplåna dig från denna värld så kommer du vara Saknad av INGEN. För du har ingen som står dig nära för du har förstört de realtioner du haft pga av du är den du är och INGEN vill veta av dig. Du har försört så otroligt mycket i så många människors liv och jag kan inte i min värld förstå hur du kan leva med dig själv!?

Så många gånger genom åren jag velat se dig död. Under åren har jag arbetat upp en plan, en listig jävla plan för att röja undan dig från denna värld. Jag  har i mina fantasier målat upp, med skräckblandad förtjusning hur jag skulle tortera dig långsamt, allt för att du skulle få lida och känna all den smärta du utsatt mig för genom alla år. Hur jag skulle skära av dig hälsenorna för att sedan binda fast dig i en stol & sedan krossa dina jävla knäskålar med ett baseballträ samtidigt som jag skulle se dig rakt in i ögonen med ett leende på mina läppar-utan att vika av en tum. Höra dina skrik,din panik, din smärta & din böner om att jag ska sluta. Men jag skulle aldrig sluta. Det enda sättet det skulle sluta på är att jag skulle ta en sylvass kniv-modell större & skära av dig halsen.

Skära av dig halsen som man gör med en gris vid slakt.

För det är precis vad du är.
En Jävla gris.

Jag önskar att jag hade kunnat genomföra detta med ren iskallhet & råhet men tyvärr, jag är inte den sortens människa. Jag skulle aldrig klara av att leva med mig själv-Även om jag skulle känna en oerhörd lättnad av att veta att jag  eximinerat dig från jordens yta. Glädjen av att känna att man utplånat en stor plågoande & källan till så mycket smärta och tårar.
Jag tror jag lättare skulle kunna glömma och gå vidare med vetskapen om att du inte längre existerade, men sen samtidigt så är frågan jag ställer mig själv;-" Är det värt de konsekvenser som blir av mitt handlande?"

Nej.Helt klart NEJ. Jag låter Ödet välja din väg. Jag tänker inte förstöra mitt liv pga av dig. Jag är värd så mycket mer än det. Jag är värd kärlek, glädje & lycka & en framtid fylld av Tro,Hopp & Kärlek.

Något jag dock är väldigt tacksam för är att jag fick världens vackraste & godhjärtade mamma, som genom alla år & all skit stått bakom mig till 110% och som ALDRIG avvikit från min sida. Vad jag än ställde till med. Mamma har ALLTID funnits för mig & utan henne vet jag inte vart jag hade vart idag. Mamma gav mig den uppfostran & de redskap jag behövde för att utvecklas till en bra människa.

Utan mamma vid min sida så tror jag inte att jag hade levt idag-det är hon som alltid tänt kämparglöden i mig och som lärt mig att INTE ge upp. Hur jävla tufft livet än ter sig mot dig.

Jag vill så gärna komma till en acceptans där jag kan acceptera mitt öde och samtidigt hålla demonerna på avstånd när det kommer till dig & vår relation. Jag måste inse någonstans att det är så här det är. Inget kan eller kommer förändras så varför tillåta dig förpesta min tillvaro i livet i perioder? Jag har gråtit så många tårar genom åren för dig men någonstans får det fan vara stopp på galenskaperna! Hur fan kan jag låta dig infiltrera min hjärna med en unken stank och en känsla av föruttelse? Jag måste inse att det är bra nu.

Släppa taget,låta dig falla & låta dig drunkna & förevigt bli begravd på havets botten.

Jag släpper dig nu.

Farväl "Pappa"

....."