Darkness

Efter 1 år & 4 månader har jag äntligen fått en KBT-Terapueft.
Vartfall för ett kort tag i väntan på en Psykolog. Tydligen inte så lätt i Karlstad att få den hjälpen man är i behov av.....

Idag gick vi igenom vad jag vill ha hjälp med. Vad jag vill få ut av sessionerna. Vad jag vill åstadkomma med KBT:N.

Jag är väldigt på det klara med vad jag vill & BEHÖVER få hjälp med för att kunna dra ett streck över det förflutna och gå vidare.

Pappa. Självklart är pappa ett kapitel jag måste ta mig igenom. Det där jävla kapitlet. Gaaaash. Att säga ordet "pappa" ger mig gåshud och jag känner att jag bara vill spy. Jag hatar den jäveln mer än ord kan förklara. Jag hatar han för allt han utsatte mamma, mig & Björn för. Slag,verbal misshandel, sexuella "övergrepp", hot, Hur han övergav Björn när han som mest behövde sin far, Alla jävla vidriga saker han sagt till mig och mamma, alla svek & hans jävla alkoholism.

Han är riktigt en pappa av rang eller hur?!

Jag fick i uppgift idag till våran nästa session att skriva ett fifiktivt brev till honom, där jag ska förklara hur jag upplever och upplevt pappa under alla år och hur jag önskade att han skulle ha vart.

I tillägg till det så ska jag skriva ner hur jag hade känt om jag hade fått möjligheten att "röjt undan honom". Röjt undan DET med mina bara händer. Hur jag tror jag skulle känna när jag & världen blivit befriad av hans närvaro. Anledningen till den uppgiften härstammade i att jag gled in på det ämnet under vår pratstund. Hur jag i mina sinnen målat upp varenda detalj, varenda tortyrmetod jag skulle vilja utsätta honom för & hur gärna jag vill se honom död.

Men som jag sa till Terapueften. Jag är ingen mördare. Hur lättad och hur befriad jag än skulle känna mig med vetskapen av att fanskapet skulle vara Död, så är jag ingen Mördare.

Jag kan knappt döda en spindel och jag verkligen HATAR spindlar.

Ni förstår poängen right?

Den dagen jag får ett telefonsamtal att jäveln är död- Då är det tid för att fira. & jävlar vad jag ska fira sen!

Jag vill att han ska lida och känna den smärta han har utsatt mig,mamma & Björn för. Fan, ibland önskar jag att jag inte vore sån känslomänniska. Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra saker utan att känna ett skit. Bara kyla. Ibland hade livet vart mycket lättare då.

Well hursomhaver.

Ska sätta mig och göra min hemläxa nu och jag hoppas att det finns en poäng med detta här. Att Terapueften har en plan. För detta kommer göra ont.

Riktigt jävla ont.