Darkness

Jag var på väg att checka ut från denna dag...Men. Låg & kollade på Sons Of Anarchy & någonting i avsnittet fick mig att minnas mitt förflutna & saker jag gjort. Real flashback. Helt galet.

Stängde av datorn, Men i samma sekund datorn slocknade insåg jag att jag behövde skriva av mig. Behövde my one and only place där jag ventilerar & rensar mitt huvud. Bloggen. Helt galet egentligen. En helt as offentlig blogg som blivit min dagbok. ALLA kan läsa mina inre tankar och funderingar, mina känslor och vad som försigår i mitt huvud just alldeles precis just nu. Egentligen det enda stället som jag vill & kan visa mig sårbar.

Varför?

Jo för Jag vet att genom mina erfarenheter, genom mina ord och genom att vara jag så ger jag så jävla mycket till människor all over, människor jag aldrig träffat men som jag endock bryr mig om och som jag vill ska leva lyckliga. Och kan jag så genom bara en mening ge en människa viljan att fortsätta leva eller fortsätta kämpa eller att ge en ny objektiv synvinkel på diverse ting.......

Hey man, i promise totally worth it.

Jag vill kunna nå ut till den breda massan och få människor förstå att Du duger precis som Du är. Livet är en jävla resa, en jävla berg och dalbana. Den har sina uppgångar samtidigt som den har sina motgångar. & Det är väl lite det som är charmen med livet. Right? Hur jävla rock n´roll skulle det vara om livet bara var straight a head utan några hinder? Man måste kämpa, men måste ta lite motgångar för att se charmen . Desto mer skit du är med om desto mer uppskattar du livet när det ler emot dig!

Sen samtidigt är jag så jävla glad över all feedback jag får av er läsare som både ger mig positiv och konstruktiv feedback. Jag älskar att utvecklas. Jag älskar (någonstans inom mig!??!?!?!) att bli motbevisad i diverse sammanhang, först ser jag det som ett personligt underlag men för att senare se det som en personlig utveckling framåt och som ger mig nya spår att gå på under denna märkliga resa som är kallad life.

Skitkul faktiskt.

Vill rensa skallen.

 

Men orkar jag?

 

Let us munbajsa.

 

 

Tröttsam jävla skit dag idag på flera plan. Har tänkt skriva i flera dagar för det är mycket som bubblar invärtes just nu. Har vart iväg och jobbat i Std i helgen & sen är det ju skolan som hägrar och det gör mig dödstrött. Inte bara bara det här med att backa med släp ska gudarna veta.Blir vansinne. Satt och gapa och skrek ihytten som en förbannad klimateriekärring i ren jävla förtvivlan idag.Tårarna sprutade och jag satt och skrek. SKREK. Skrek som en hysteriskt galen person. Borderline?! Schizofren?  Whatever.

 

Jag var arg.

 

Skit arg.

 

Jag hade på känn att detta var något jag skulle få slita med. Backningen. Det är ett helvete. INGEN teoretisk förklaring går att få mig att fatta hur jag sak göra eller hur jag ska tänka. Jag måste bara få lärarna att fatta det. Låt mig vara. Låt mig slita. Låt mig lära mig by doing. Det måste klicka till i huvudet medans jag rattar för att inlärningen skall fungera. Jag hatar att jag är så förbannat temperamentsfull och inte kan fatta att Rom byggdes inte på en dag.

 

Jag vill kunna allt på en gång. Annars blir jag såhäringa rabiat och vansinne. Sen samtidigt så är jag så sjukt jävla envis. Även om det bara barkar åt helvete så ska jag endå envisas med att fortsätta. Även om svetten & tårarna rinner. Thats just me. Sjukt envis och jävligt målmedveten. Har både sina för och nackdelar i can tell u. Går åt jävligt mycket energi.

 

Just nu är jag psykiskt utmattad.

 

Bra med IrishTea.

Bra med gitarr.

Bra med musik.

 

Saker som får mig på bättre tankar. Gör mig lite mer till ro i sinnet.

 

I morgon är det en ny dag och nya tag.

 

Ja vad mer att säga.

 

Hänt mer skit of course denna dag som jag inte tänker delge här på bloggen av den enkla anledningen att jag inte orkar. Just den här historian tänker jag ha för mig själv. Vet ni varför? Därför att detta jävla blogginlägg skulle bli flera sidor långt. Jag är besviken,ledsen & förbannad.

 

Färdig med det.

 

Apropå absolut ingenting. (Eller jo, med tanke på att jag eftersträvar efter en mer harmonisk och härlig vardag så kan ju detta häringa vara ngt, eller vad tror ni?)

 

 

Ska börja läsa på ang Buddism även om jag är en jävla sjuk motståndare till religon i allmänhet så intresserar just denna livsskådning mig. Anledningen till det är enkel. Livet som buddist verkar så jävla harmoniskt. Meditera, chilla & vara fas med livet. Behöver hitta ngt som kan få ner mig på jorden och få mig varva ner. Ta mig till ställen jag aldrig varit i mitt sinne och börja andas emellanåt. Kommer dö innan 30 om jag inte hittar en bra andningsrytm.

 

30!??!?!

 

För helvetesjävlapissrövskitanalhelvetesrövkuk.

 

Snart BARA 2 år kvar. Va fan! Stanna tiden! Nu! Pronto!

 

Säger god natt innan tankarna och ålderskrisen kommer ikapp mig.

 

Hail!

 

 

Fan kan inte sova. Pulsen är ennu förhöjd & jag inser att jag tog riktigt jävla illa vid mig av den tidigare händelsen. Jag blir så jävla upprörd över att det finns såna däringa människor. Varför? Vad är poängen att dom finns? Att man kan njuta av att göra andra människor illa....

************************************************************
När saker och ting sker, framförallt negativa saker så försöker jag se hurvida min delaktighet spelade in på resultatet. Hur jag kunde gjort annorlunda, sagt eller agerat. Det finns ALLTID två sidor av myntet, det är aldrig bara alltid alla andra som gjort fel.
***********************
Just i det här fallet så är det svårt att analysera. Jag har absolut INGENTING att gå på. Mer än att personen som skrivit det vidriga inlägget uppenbarligen hatar mig. Hatar mig för vad? Jag kan inte se att jag NÅGONSIN gjort ngn så pass illa att jag förtjänar att få en önskan om att ngn vill se mig död.
*************************************************
Fy fan, jag får gåshud & vill vomitisera.
*************************************************

Jag gör & säger inte alltid dom mest genomtänkta sakerna, jag handlar gärna före jag tänker, jag är bara jag... Såväl ingen ursäkt men samtidigt kan jag inte vara någon annan. Jag som alla andra har negativa egenskaper, något jag är mycket väl medveten om och som jag för varje dag som går försöker jobba med. Ingen är en yber mench. Hur gärna man än skulle vilja vara det.

Alla gör fel.

Jag har gjort fruktansvärt mycket fel i mitt liv och gentemot dom jag älskar & har älskat. Som jag skrivit om tidigare. Man måste försöka göra om och göra rätt. Jag kan inte förändra det förflutna. Det som har hänt har hänt och jag kan tyvärr inte göra någonting ogjort. Hur gärna jag än önskar att vissa saker skulle kunnat raderats. Saker jag INTE är stolt över. Människor som varit hela min värld och som jag älskat villkorslöst som jag förlorat pga min egen dumhet.

Sadly. Bad shit happens.

Jag vet att man inte kan vara omtyckt av alla, det finns olika smaker för alla, men samtidigt så får man ju acceptera varandras olikheter och egenskaper & ta varandra för vad vi i grund och botten är. Människor. Simpla jävla homosapiens. Vi behöver inte tycka om alla, men fortsatt vara en medmänniska och agera som vuxna människor. Är det för mycket begärt?

Jag FATTAR INTE hur man kan vara funtad på det skeva viset att sparka på någon som rest sig upp från ruinerna så jävla många ggr om & som kommer rasa om och om och om igen. Jag må vara en stark individ, stor i käften och ha en jävla hård utsida utåt sett. Men vet ni vad? Jag har en mjuk insida. Hård son of a bitch på utsidan men en insida av bomull. Jag är lixom inte stenhård rakt igenom och jag har faktiskt känslor som alla andra......

Tro det eller ej.

& varför rasa igen kan man kanske undra? För att det ligger i min natur och jag blev född på detta viset. Inget jag heller kan göra något åt. Hela mitt tidigare liv har sett ut på detta här viset och det kommer det göra i resten av mitt fortsatta liv. Skillnaden för var år och för varje erfarenhet som går är att jag tacklar och hanterar ned/motgångarna på ett annat sätt. Det blir lättare för varje bakslag. För varje depression. För varje käftsmäll. Jag känner på mig när jag är på väg ner i en svacka & jag försöker balansera & parera skiten. Så gott det går.

Anledningen till att jag reagerar på det här sättet är att jag blir så förbannat jävla ledsen över att det finns sådana här människor. Jag måste fan bara säga det igen.

DU ÖNSKAR INTE LIVET AV NÅGON!

Det finns inte i min världsbild och det ligger inte i min natur att tycka det är okej. För det finns fan ingenting med det som är okej.

Du i tillägg med så många andra individer är sjuka människor som behöver hjälp. Hoppas hjälpen når fram innan det är försent.

Fy fan vad jag HATAR fega kräk som gömmer sig bakom data skärmen. Lättar sitt hjärta och spyr ur sig skit som ingen någonsin kommer få stå till svars för. Precis sådana människor älskar jag som verkligen står för vem dom är och vad dom tycker! Ska jag vara ärlig så gör det mig svinigt förbannad & gör att jag tappar tron på mänskligheten en aningen aningens mer än vad jag redan gör. Hur fan kan det vara möjligt att folk är funtade på det viset? Fattar inte dessa individer vad det kan göra mot människor? Människor som inte är som jag. För bräckliga & ömtåliga människor kan ett par rader från en helt okänd människa rasera en hel värld, få personen ifråga göra helt orationella val.

 

 

Det står fan i nyheterna var och varannan dag om nätmobbing/mobbing överlag och dess följder. Hot och trakasserier, förföljelse och utpressning som i slutändan resulterat i död, misär och elände?Ungdomar & vuxna som inte orkar stå emot och som väljer den enkla vägen ut? VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? Vad hände med att glädja varandra, få varandra att må bra, hjälpa varandra?

 

 

Men jag har absolut inte alltid varit det.

 

All jävla skit jag fått tagit genom åren för att jag är den jag är, för hur jag ser ut, för vad jag har för åsikter, mina livsval, vilka eller vem jag knullat har fått mig att bygga upp en jävligt hög barriär av betong. EN mur för att skydda mig mot att bli ledsen, bli besviken och att bli sårad...... Jag har gråtit floder över vad andra människor utsatt mig för, hur man brytit ner mig och gjort mig obefintlig. Tills den dagen jag satte stopp. Den dagen då jag var less på andra människors dumhet & för all del MIN egen dumhet. Varför ska jag må dåligt över andras dåliga självförtroenden? Varför ska jag må dåligt över att jag har ett mer innehållsrikt liv än de? Varför ska jag må dåligt över att jag får knulla när jag vill för att andra inte får det?Varför ska jag må dåligt över förlorade vänskaper när det i slutändan är deras förlust av att inte ha kvar min förgyllande existens i deras nuvarande patetiska liv?!

 

Hey man. Just rest my case.

 

 

-" Fy fan vad patetiskt. Alla vet att du bara ville ha uppmärksamhet med ditt så kallade "självmordsförsök". Det var grymt när alla skrattade bakom din rygg åt hur patetisktt det var.

Men det hade vart grymt om du kunde ta livet av dig så du kan sluta vara en parasit på andra!".................

 

???

 

Önska livet ur någon? Say what? H.J.Ä.R.N.D.Ö.D.A jävla ryggradslösa kräk!

I samma stund jag sitter och skriver det här har pulsen ökat väsentligt, kinderna hettar & jag vill verkligen slå dig på käften. Pissa dig i ansiktet, skita på dig och smörja in dig med mina exkrement. HELA du, riktigt grundligt. I dina ögon, din näsa & riktigt ordentligt i din käft. Riktigt gnugga in skiten tills du blöder.

 

 

Jag har varit med om det här tidigare på bloggen. Ett par bloggkommentarer back in the days där det klart och tydligt gick att utläsa att avsändaren/avsändaren ville att jag skulle dö. Bli gruppvåldtagen. Bli utsatt för kvinnomisshandel & sönderknullad/raserad både psykiskt och fysiskt resten av mitt patetiska liv.

 

Jag köper att när man är en sån person som jag i det offentliga forumet så får man ta skit. Så enkelt är det. Vare sig det handlar om vad jag säger eller tycker till om, lägger ut nakenbilder eller helt enkelt bara är J.A.G. Alla klarar inte av personer som mig och det har jag FULL JÄVLA FÖRSTÅELSE FÖR.Men det finns gränser. Det här är fan inte okej. För din/eran skull hoppas jag att ni tar en tankeställare. En riktigt jävla ordentlig sådan. Tycka vad fan man vill om människor, men man önskar INTE livet ur någon!! Förmoda att jag tog illa vid mig av inlägget, förmoda att det knäckte mig & förmoda att just denna kväll fick dessa meningar mig att inte fortsätta livet. Jag hoppar framför tåget. Kaputt. Ett minne blott. Hur F.A.N skulle det få er att känna? Stolta? Nöjda över att just era ord fick mig att ta mitt liv? Tror inte det. Finns det någon som helst empati och mänsklighet i era kroppar så skulle det bryta ner er till obefintlighet.

 

 

 

 

 

Tänk er själva att höra det värsta man kan göra från någon närstående, eller rättare sagt från den som står dig närmast.....

"Jag orkar inte mera."

Att den du älskar mest i hela jävla universum visar sig svag och delger dig de ord som bara kommer från en människa som touchat avgrunden och som inte har mer ork eller mer energi att ge. Den människa DU ser som den starkaste i hela jävla världen, den som är DIN klippa, den som aldrig avvikit från din sida och den som du ser som din förebild.

Vaddå inte orkar mer? Livet är en berg och dal bana, inget konstigt med det. Vissa glider fram i livet på ett bananskal, medan andra får slita som rovdjur. Tyvärr, men så är den tragiska sanningen. Vad gör man när man när man känner att man inte orkar mer? När man känner att livet inte har mer att ge? När man känner att man faller djupare och djupare utan en livlina att greppa tag i...?

Svaret är enklare än vad man tror. Man vet när man varit på andra sidan och kommit tillbaka. När man återigen ser ljuset, när man åter igen får tillbaka livsglädjen. Du orkar mer än vad du tror, du orkar så jävla mycket mer. Hur mycket livet än pissar på dig så är det fortfarande du som står med ett val. Gilla läget eller göra skillnad?

Allt har sin tid.

Så enkelt är det.

Man måste ge sig själv tid och se livet för vad det egentligen är och vad det har att ge. Vi flesta får bara en chans. Den måste vi ta hand om. Livet är vad vi gör det till.

Tankarna tar mig tillbaka för ganska snart ett år sen när jag tog min överdos. Tanken var aldrig att jag skulle ta livet av mig, det handlade om att mitt huvud och psyke blev overloaded av allt som hade hänt den senaste tiden och jag ville bara försvinna för ett litet tag.... En Whiskey för mycket och jag tog steget. Steget till att bara få försvinna och vara en obefintlig liten atom i rymden, där ingen kunde se mig. Jag ville bara bort. Jag ville inte synas. Jag ville tyna bort, bara för ett tag.... Tankarna i detta nuet för mig tillbaka till alla relationer jag förstörde, min fruktansvärda dödsönskan i mitt galna rus, alla sjuka tankar om livet i helhet. Det gör ont att låta mig minnas. Det gör ont som fan att se tillbaka. Jag känner det jag kände då.

Känslan av att se sig själv ovanfrån,klivit ur kroppen du blev född i & se dig själv göra alla de orationella valen, att se dig själv vilja dö, hoppa från klipporna för att sedan se dina kroppsrester bli ihopsamlade från marken.... I en likpåse. & verkligen mena det. Just där och då ville jag så jävla gärna dö. & jag kommer aldrig glömma känslan. Idag gör det mig spyfärdig.

Sjukt som fan.

Jag har A.L.D.R.I.G velat dö. Alla mina galna upptåg och alla situationer som gått snett har alltid handlat om ett rop om hjälp. Snälla, va fan se mig lixom. Ingen vill egentligen dö. Livet är för fantastiskt emellanåt för att dö för....

Helt förjävligt och samtidigt så jävla vackert!

När människor tappat tron på livet så måste man finnas för att fånga upp. Att finnas till och för att vara där med en axel att luta sig emot. Låta tårarna rinna. Låta smärtan och förtvivlan skrikas ut och tömmas. Som ett varigt och öppet sår. Tömma ur skiten som bultar & som gör ont.

När man väl gjort det så kan man försöka börja leva igen och försöka ta nya andetag. Göra om och göra rätt.

Ska jag dö så ska jag göra det på ett jävla storstilat & oförglömligt sätt & I.N.G.E.N kommer glömma mig i första taget....

& innan jag dör så ska jag fan bli Rockstjärna.

Så det så.

 När blir man vuxen? Vad är det som gör att man blir vuxen?

 

Sitter här 27 år gammal & ställer mig den här frågan. Egentligen ställt den här frågan i många år då jag aldrig känt mig "helt" vuxen. Jag ser mig själv i spegeln och ser samma tjej som jag gjorde när jag var runt 18 år. Har väl fått någon extra linje vid ögonen, något djupare streck i pannan, lite hängigare och plösigare face. Men det är jävligt marginellt. Bara jag som ser det. Tror jag. Hoppas jag.

Jag har fått bredare erfarenhet av livet och blivit något visare. Val jag gjorde när jag var yngre som jag kanske inte skulle gjort i dag.Eller vartfall inte gjort så extremt. Lixom inte svart eller vitt. Kanske skulle tagit en gråzon. Tro det eller ej. Men det är fortfarande marginellt. Jävligt marginellt.

Jag har mer eller mindre samma värderingar om diverse ting som jag hade för 10 år sedan, möjligtvis något mer djupare insikt och starkare åsikter än då. Men fortfarande marginell skillnad.

 

Är rädd för att bli äldre, rädd för att bli gammal, rädd för att inte hinna med allt jag vill i livet innan det är för sent & man ligger six feet under, död och sönderruttnad. Jag racar med tiden. Har alltid gjort det. Så långt jag kan minnas. Jag är en sökare, en sökare som aldrig hittar rätt. Jag har sprungit längs så många jävla vägar och så många sidospår, lärt mig av misstag men mina lärdomar blir aldrig fulländade. Jag vill att gräset ska vara grönare på andra sidan även om jag vet av tidigare lärdomar att det sällan är det....

 

Jag är alltså 27 år gammal. Studerar. Hyr i första hand en stuga i Värmland där jag bor med mina älskade katter. Jag har fått en familj jag aldrig haft. En fadersgestalt som jag saknat i alla mina år. & i tillägg en "extra mamma". "Plastsyskon". Äntligen har jag fått känna känslan av hur det är att leva i en riktig familj. Jag är mer nere i "stor" huset än i stugan. Umgås. Äter god mat. Spelar sällskapsspel. Värme. Kärlek. Åker iväg på utflykter. Gör saker tillsammans.

 

All good.

 

Men.

 

Skulle inte jag vid det här laget träffat Mr Right, vara störtkär, vara förlovad, kanske till och med gift? Kanske vara inne på mitt tredje barn-ha en "egen" familj? Köpt hus? Köpt en sprillans ny familje/kombi Volvo? Haft en bra och stadig utbildning i ryggsäcken och ha det däringa skitbra betalda jobbet som gjort att jag i samverkan med min karl kunde försörja oss och våran familj och i tillägg kunnat göra vad vi vill och vad vi ville ombesörja oss att göra? Åka på familjesemester ett par ggr om året, bygga ut huset till oändliga propotioner med pool, vedtunna och jaccuzzi,renovera huset till mina drömmars hus med den däringa feta musikstudion och replokalen?

 

Återigen jag är 27 år gammal. Jag hade svårt i början när jag flyttade hit att komma i fas med att bli som en tonåring igen. För det är precis så det känns. Jag har gått min egen väg sen 12 års åldern och gått på så jävla många nitar, men som i sin tur format mig till den jag är idag. Jag är van att ta hand om mig själv, göra mina val, städa, laga mat, tvätta, betala räkningar ( i den mån jag förmått mig att ta hand om skiten genom åren), ha fritidsgård hemma, massa musik och massa stoj och härj. Mi Casa Su Casa. Åka iväg när det behagat mig, kommit hem precis när jag vill. Skapat musik till sena nätter. Knullat högt och vilt utan några som helst skrupler...

Här jag bor och lever nu begränsar mig en hel del med tanke på att jag måste ta hänsyn till andra människor som jag bor med/i närheten av. Människor jag tycker fruktansvärt mycket om. Så det är självklart ingen uppoffring. Det är det minsta jag kan göra efter allt som dessa eldsjälar gör för mig. Ställer upp i vått och torrt. 24/7. Jag har kommit till fas med denna livssituation på senaste tiden och jag älskar varje dag jag får här ute på landet. Ett lugn som infunnit sig i min annars så rastlösa själ som jag aldrig tidigare fått uppleva...

Men fortsatt så känner jag mig så mycket yngre än vad jag egentligen är ibland. & samtidigt väldigt ambivilent. I mitt sinne & själ känner jag mig så ofta som en uråldrig mumifierad mumie som levt 100 tals livstider om och om igen tack vare all skit jag varit med om i mitt liv. Och sen samtidigt så känner jag mig som 15 åring ibland. Jag (som så många andra) jämnför mitt eget liv med alla vänners, bekanta och ytliga bekanta och totala främlingars... Vad dom har åstadkommit med sitt liv vid samma ärofyllda ålder 27. Jag är en av få personer i min vänskapskrets & barndomskompis gäng som fortfarande är singel, inte har ett eget köpt hus, lever och andas musik, som inte har barn & som krökar och ligger när det behagar.

 

Är det fel?

 

Jag HATAR att jag gör så. Jag HATAR att känna mig stressad över livet. Jag HATAR att inte bara kunna ta dagen som den kommer och njuta av varenda dag. Jag önskar jag kunde det. Utan press och utan hets.... När jag var i tonåren hade jag förutspått hur mitt liv skulle se ut vid det här laget. Självklart skulle jag ha en bra och stadig utbildning, självklart skulle jag blivit rockstjärna, självklart skulle jag träffat mannen i mitt liv och fått massa barn och köpt hus/bil....

Livet blev inte riiiiktigt som jag hade tänkt vid det här laget, inte ett skit faktiskt. Så många år jag har kämpat för överlevnad, att orka gå upp ur sängen när demonerna ätit upp mig innefrån och ut, att inte knarka/kröka ihjäl mig, att hålla mig ovanför vattenytan,att fortsätta andas och hitta lusten till att fortsätta leva & hitta meningen med livet.. Så många minuter, dagar, veckor och år jag bara fått kämpat för att hålla kvar fötterna på jorden.. Så många jävla år jag ödslat bort på massa skit, när jag istället skulle ägnat mig åt musiken och den glädje & energi det alstrar och ger mig och mitt liv.

Sen samtidigt kan jag känna att jag är fan vuxen & nöjd på mitt sätt. På mitt alldeles egna lilla vis. Men i samma andetag jag spottar ut den meningen så vill jag bara skrika ut att jag vill ALDRIG bli helt vuxen. Jag vill inte ha de tre V:na. Jag vill skapa och forma mitt liv efter mina värderingar,vilja och önskan. Jag vill inte vara en delaktig schackpjäs i den tydliga "Svensson" rutan. Fast någonstans inom mig skriker det att jag visst vill ha de tre V:na.... Jag vill oxå vara villkorslöst älskad av mina barn och man, åka iväg på familjesemestrar och påta i trädgården med dom nya rosorna jag köpt tidigare på dagen med våran Volvo Kombi för att sedan ta ett par glas vin med min älskade efter vi lagt våra älskade barn. Och sedan älska med varandra hela natten lång.

 

Jag önskar jag kunde stoppa klockan. Jag vill stanna tiden. Nu och för evigt. Vill inte bli en dag äldre.
Jag är nöjd nu. Vill inte fylla 28 år. Jag vill inte ha några fler linjer och rynkor i mitt ansikte, jag vill inte se min kropp förfalla. Jag vill ha all tid i världen för att uppfylla alla mina drömmar och sluta tävla mot klockan.....

 

Does someone hear me?

 

Är detta häringa någon sorts av Livskris? Jag börjar närma mig 30 och hela livet börjar komma ikapp mig? Ibland blir jag fan inte klok på mina tankar och funderingar.

 

Det handlar mycket om att göra om och göra rätt i mitt liv. Vända något negativt till någonting positivt. Hitta något positivt i allt negativt som händer och har hänt. Se poängen i all misär och varför det just hänt mig. Tycker mig själv har lyckats ganska bra. Nu förtiden kan jag oftast vända negativa saker till något positivt och använda mig av den erfarenheten i andra situationer. Mina livsmotton i livet nowadays är att alltid försöka se & hitta ljuset längst bort i den kolsvarta tunneln... Allt handlar om sin egen inställning till diverse ting. Har du negativ inställning så kan du ge dig fan på att det går åt helvete eller att det är tråkigt eller vad det än handlar om.... Försöker du ha en positiv inställning så brukar saker flyta på ganska bra och smärtfritt.. . Man hanterar motgångarna på ett lite mer balanserat sätt. Det blir inte riktigt som att ramla handfall ut från ett stup.

Men visst fan är det svårt många gånger. Men det är bara att "Bite The fucking Bullet". Mitt andra livsmotto är att man måste våga för att vinna. Våga chansa, ta risker, våga vara DU fullt ut. Det kan bara gå åt två håll. Antingen helt för jävla bra eller helt åt helvete. Men vågar du inte chansa så kommer du aldrig få veta utgången. Och vågar du inte chansa så kommer du om kanske 10-20 år gräma dig över att du lät just den specifika möjligheten sväva dig förbi.... Jävligt onödigt kan jag tycka.

 

Vi lever bara en gång & då får man helt enkelt göra det bästa av situationen och av livet i helhet.

 

Jag tror jag ska skriva en "To DO" list och stapla upp mina drömmar och önskningar efter varandra och börja bocka av efter varje genomförd dröm. & verkligen börja ta tag i det jag verkligen vill med livet innan det är för sent.....Man kanske mår bättre av det? Eller så sätter man för mycket press på sig själv? Vad tror ni?

Min enda önskan just nu just idag är bli lite mer "Hakona Matata" och mer tillfreds med min vardag. Men det fattas några pusselbitar. Kanske om dom faller på plats så kanske jag kommer bli mer harmonisk?

 

Med dessa rader checkar jag ut från denna dag.

 

G´night.