Darkness

 När blir man vuxen? Vad är det som gör att man blir vuxen?

 

Sitter här 27 år gammal & ställer mig den här frågan. Egentligen ställt den här frågan i många år då jag aldrig känt mig "helt" vuxen. Jag ser mig själv i spegeln och ser samma tjej som jag gjorde när jag var runt 18 år. Har väl fått någon extra linje vid ögonen, något djupare streck i pannan, lite hängigare och plösigare face. Men det är jävligt marginellt. Bara jag som ser det. Tror jag. Hoppas jag.

Jag har fått bredare erfarenhet av livet och blivit något visare. Val jag gjorde när jag var yngre som jag kanske inte skulle gjort i dag.Eller vartfall inte gjort så extremt. Lixom inte svart eller vitt. Kanske skulle tagit en gråzon. Tro det eller ej. Men det är fortfarande marginellt. Jävligt marginellt.

Jag har mer eller mindre samma värderingar om diverse ting som jag hade för 10 år sedan, möjligtvis något mer djupare insikt och starkare åsikter än då. Men fortfarande marginell skillnad.

 

Är rädd för att bli äldre, rädd för att bli gammal, rädd för att inte hinna med allt jag vill i livet innan det är för sent & man ligger six feet under, död och sönderruttnad. Jag racar med tiden. Har alltid gjort det. Så långt jag kan minnas. Jag är en sökare, en sökare som aldrig hittar rätt. Jag har sprungit längs så många jävla vägar och så många sidospår, lärt mig av misstag men mina lärdomar blir aldrig fulländade. Jag vill att gräset ska vara grönare på andra sidan även om jag vet av tidigare lärdomar att det sällan är det....

 

Jag är alltså 27 år gammal. Studerar. Hyr i första hand en stuga i Värmland där jag bor med mina älskade katter. Jag har fått en familj jag aldrig haft. En fadersgestalt som jag saknat i alla mina år. & i tillägg en "extra mamma". "Plastsyskon". Äntligen har jag fått känna känslan av hur det är att leva i en riktig familj. Jag är mer nere i "stor" huset än i stugan. Umgås. Äter god mat. Spelar sällskapsspel. Värme. Kärlek. Åker iväg på utflykter. Gör saker tillsammans.

 

All good.

 

Men.

 

Skulle inte jag vid det här laget träffat Mr Right, vara störtkär, vara förlovad, kanske till och med gift? Kanske vara inne på mitt tredje barn-ha en "egen" familj? Köpt hus? Köpt en sprillans ny familje/kombi Volvo? Haft en bra och stadig utbildning i ryggsäcken och ha det däringa skitbra betalda jobbet som gjort att jag i samverkan med min karl kunde försörja oss och våran familj och i tillägg kunnat göra vad vi vill och vad vi ville ombesörja oss att göra? Åka på familjesemester ett par ggr om året, bygga ut huset till oändliga propotioner med pool, vedtunna och jaccuzzi,renovera huset till mina drömmars hus med den däringa feta musikstudion och replokalen?

 

Återigen jag är 27 år gammal. Jag hade svårt i början när jag flyttade hit att komma i fas med att bli som en tonåring igen. För det är precis så det känns. Jag har gått min egen väg sen 12 års åldern och gått på så jävla många nitar, men som i sin tur format mig till den jag är idag. Jag är van att ta hand om mig själv, göra mina val, städa, laga mat, tvätta, betala räkningar ( i den mån jag förmått mig att ta hand om skiten genom åren), ha fritidsgård hemma, massa musik och massa stoj och härj. Mi Casa Su Casa. Åka iväg när det behagat mig, kommit hem precis när jag vill. Skapat musik till sena nätter. Knullat högt och vilt utan några som helst skrupler...

Här jag bor och lever nu begränsar mig en hel del med tanke på att jag måste ta hänsyn till andra människor som jag bor med/i närheten av. Människor jag tycker fruktansvärt mycket om. Så det är självklart ingen uppoffring. Det är det minsta jag kan göra efter allt som dessa eldsjälar gör för mig. Ställer upp i vått och torrt. 24/7. Jag har kommit till fas med denna livssituation på senaste tiden och jag älskar varje dag jag får här ute på landet. Ett lugn som infunnit sig i min annars så rastlösa själ som jag aldrig tidigare fått uppleva...

Men fortsatt så känner jag mig så mycket yngre än vad jag egentligen är ibland. & samtidigt väldigt ambivilent. I mitt sinne & själ känner jag mig så ofta som en uråldrig mumifierad mumie som levt 100 tals livstider om och om igen tack vare all skit jag varit med om i mitt liv. Och sen samtidigt så känner jag mig som 15 åring ibland. Jag (som så många andra) jämnför mitt eget liv med alla vänners, bekanta och ytliga bekanta och totala främlingars... Vad dom har åstadkommit med sitt liv vid samma ärofyllda ålder 27. Jag är en av få personer i min vänskapskrets & barndomskompis gäng som fortfarande är singel, inte har ett eget köpt hus, lever och andas musik, som inte har barn & som krökar och ligger när det behagar.

 

Är det fel?

 

Jag HATAR att jag gör så. Jag HATAR att känna mig stressad över livet. Jag HATAR att inte bara kunna ta dagen som den kommer och njuta av varenda dag. Jag önskar jag kunde det. Utan press och utan hets.... När jag var i tonåren hade jag förutspått hur mitt liv skulle se ut vid det här laget. Självklart skulle jag ha en bra och stadig utbildning, självklart skulle jag blivit rockstjärna, självklart skulle jag träffat mannen i mitt liv och fått massa barn och köpt hus/bil....

Livet blev inte riiiiktigt som jag hade tänkt vid det här laget, inte ett skit faktiskt. Så många år jag har kämpat för överlevnad, att orka gå upp ur sängen när demonerna ätit upp mig innefrån och ut, att inte knarka/kröka ihjäl mig, att hålla mig ovanför vattenytan,att fortsätta andas och hitta lusten till att fortsätta leva & hitta meningen med livet.. Så många minuter, dagar, veckor och år jag bara fått kämpat för att hålla kvar fötterna på jorden.. Så många jävla år jag ödslat bort på massa skit, när jag istället skulle ägnat mig åt musiken och den glädje & energi det alstrar och ger mig och mitt liv.

Sen samtidigt kan jag känna att jag är fan vuxen & nöjd på mitt sätt. På mitt alldeles egna lilla vis. Men i samma andetag jag spottar ut den meningen så vill jag bara skrika ut att jag vill ALDRIG bli helt vuxen. Jag vill inte ha de tre V:na. Jag vill skapa och forma mitt liv efter mina värderingar,vilja och önskan. Jag vill inte vara en delaktig schackpjäs i den tydliga "Svensson" rutan. Fast någonstans inom mig skriker det att jag visst vill ha de tre V:na.... Jag vill oxå vara villkorslöst älskad av mina barn och man, åka iväg på familjesemestrar och påta i trädgården med dom nya rosorna jag köpt tidigare på dagen med våran Volvo Kombi för att sedan ta ett par glas vin med min älskade efter vi lagt våra älskade barn. Och sedan älska med varandra hela natten lång.

 

Jag önskar jag kunde stoppa klockan. Jag vill stanna tiden. Nu och för evigt. Vill inte bli en dag äldre.
Jag är nöjd nu. Vill inte fylla 28 år. Jag vill inte ha några fler linjer och rynkor i mitt ansikte, jag vill inte se min kropp förfalla. Jag vill ha all tid i världen för att uppfylla alla mina drömmar och sluta tävla mot klockan.....

 

Does someone hear me?

 

Är detta häringa någon sorts av Livskris? Jag börjar närma mig 30 och hela livet börjar komma ikapp mig? Ibland blir jag fan inte klok på mina tankar och funderingar.

 

Det handlar mycket om att göra om och göra rätt i mitt liv. Vända något negativt till någonting positivt. Hitta något positivt i allt negativt som händer och har hänt. Se poängen i all misär och varför det just hänt mig. Tycker mig själv har lyckats ganska bra. Nu förtiden kan jag oftast vända negativa saker till något positivt och använda mig av den erfarenheten i andra situationer. Mina livsmotton i livet nowadays är att alltid försöka se & hitta ljuset längst bort i den kolsvarta tunneln... Allt handlar om sin egen inställning till diverse ting. Har du negativ inställning så kan du ge dig fan på att det går åt helvete eller att det är tråkigt eller vad det än handlar om.... Försöker du ha en positiv inställning så brukar saker flyta på ganska bra och smärtfritt.. . Man hanterar motgångarna på ett lite mer balanserat sätt. Det blir inte riktigt som att ramla handfall ut från ett stup.

Men visst fan är det svårt många gånger. Men det är bara att "Bite The fucking Bullet". Mitt andra livsmotto är att man måste våga för att vinna. Våga chansa, ta risker, våga vara DU fullt ut. Det kan bara gå åt två håll. Antingen helt för jävla bra eller helt åt helvete. Men vågar du inte chansa så kommer du aldrig få veta utgången. Och vågar du inte chansa så kommer du om kanske 10-20 år gräma dig över att du lät just den specifika möjligheten sväva dig förbi.... Jävligt onödigt kan jag tycka.

 

Vi lever bara en gång & då får man helt enkelt göra det bästa av situationen och av livet i helhet.

 

Jag tror jag ska skriva en "To DO" list och stapla upp mina drömmar och önskningar efter varandra och börja bocka av efter varje genomförd dröm. & verkligen börja ta tag i det jag verkligen vill med livet innan det är för sent.....Man kanske mår bättre av det? Eller så sätter man för mycket press på sig själv? Vad tror ni?

Min enda önskan just nu just idag är bli lite mer "Hakona Matata" och mer tillfreds med min vardag. Men det fattas några pusselbitar. Kanske om dom faller på plats så kanske jag kommer bli mer harmonisk?

 

Med dessa rader checkar jag ut från denna dag.

 

G´night.