Darkness

Saknaden,längtan & åtrån skär i mig som vassa rakblad.

Jag önskar så innerligt.... Så kolossalt mycket... Att det kunde bli Vi.

Jag tänker på hur livet hade sett ut tillsammans. Hur vår vardag hade tett sig. Hur jävla bra sexliv vi skulle haft. Hur fruktansvärt kul vi skulle haft tillsammans. Så mycket skratt & glädje. 

Han gör mig glad.

Han får mig att må bra.

Han får mig att le när ingen annan kan.

Han ger mig gåshud vid varje beröring.

Han har fått mig att älska igen.

Fy fan.

Så mycket jag gråtit idag pga en serie och ett stycke film har jag nog fan aldrig gråtit. Såg SISTA jävla avsnittet av Sons Of Anarchy i hela livet. Finito.Slutt. Summan av kardemumman blev det 7 säsonger. Hade gärna sett att dom gjort ett antal säsonger till.

Helt klart världens bästa serie.

& vilket slut sen. Puh.
Vackert men ack så känslosamt.
Jax Teller R.I.P

Annars då?

Länge sen jag skrev. Har varit en känslomässig berg & dalbana på sista tiden & är fortsatt.

Jag sliter med vad jag känner för Han. Man kan ju tycka & tro att det ska bli lättare med tiden, men det blir det inte. Jag slits mellan hopp och förtvivlan hela tiden.Jag HADE brytit med Honom, jag hade gjort ett avslut och jag hade bestämt mig.

No more tears, no more sadness and no more pain and anxiety.

Framtill firmafesten.
Det tog inte lång tid efter jag entrade Riggen som jag och Han fick egentid. Tid för att prata. Jag ställde Honom mot väggen ganska så omedelbart och ställde den fråga jag så länge velat ha svar på, även om jag innerst inne vetat svaret hela tiden.

& jag fick det bekräftat.

Hade det inte varit för Hans sjukdom så hade det varit Han och jag för länge sen. Boom!

Den kändes. Hopplösheten. Maktlösheten att inte kunna göra någon skillnad. Han är stenhård på den punkten. Det kommer aldrig bli vi pga att Han inte vill utsätta mig för tårar, sorg och förtvivlan den dagen det går åt helvete.

Men som jag även sa till Honom. Jag har redan gjort mitt val och jag vet vad jag känner. Va fan, jag är redan indragen iHans liv så vad skulle det göra för skillnad om vi skulle vara tillsammans? Det skulle göra lika jävla ont ändå. Men sen samtidigt så är ALLT i livet så mkt lättare om man är två.

Han är svår.
Jätte svår.

Hursom så hamnade vi självklart tillsammans den natten. Även om jag hade tänkt att så inte skulle bli fallet. Jag dras till honom som en magnet, Han har den inverkan på mig och jag kan inte göra annat än att följa med. Hur jag än stretar emot så vill inte hoppet ge upp. VI dras till varandra och vi kan inte låta bli.

Rough situation?
Yäz.

Vissa dagar flyter livet på, och jag har inte tid eller ork att tänka över situationen medan andra är så jävla jobbiga, Idag har vart en skit kass dag. På ALLA plan. En såndäringa dag som du bara vill dra täcket över huvudet och invänta nästa dag.

Jag S.A.K.N.A.R Han.
Saknar Han så ofattbart sjukt jävla mycket.
"Tougher then the rest" har gått på repeat hela dagen & saknaden har varit kopiös. Jag orkar inte vara vaken något mer idag.

Vart på väg att lägga mig sen 18 tiden, men kaoset i min kropp och sinne har gjort det omöjligt för mig att varva ner och gå och lägga mig.

Nu har jag tagit några glas vin och en Captain Morgan så jag börjar känna lugnet lägga sig.

Vartfall någorlunda.

Sov Gott.

F.u.c.k vad jag ääääälskar att jobba! Vad vore livet utan jobb lix?

I tillägg är det så himla kul att få feedback från kunderna! Senast igår fick jag komplimanger från två kunder där de tyckte jag var en fantastisk säljare & gav dom grym service👍😃 & att jag är en glad,sprudlande,energisk tjej som gjorde köpupplevelsen ännu bättre😃

Har lunch paus nu & har precis tagit mej en kopp kaffe! Ska snart ut i butiken igen & sprida lite glädje tänkte jag😉 

Hoppas ni har en fin dag u'll!

😘

Jag & M var & träffade läkaren Dr.L imåndags på Fertilitetskliiken i Karlstad. Första obligatoriska mötet inför den kommande resan som blivande äggdonator.

Spännande!

Det är många möten framöver medl läkare,kuratorer & barnmorskor.
Blir jag sedan godkänd som donator så gäller ett strikt levene som innebär,nykterhet,hormonbehandingar & framförallt kyskhetsbälte!!! (Då jag måste seff sluta med p-pillren = INGET SEXLIV!!)

Annars blir det fan inga barn gjorda;)

Hursomså fick jag göra blodprov i måndags efter mötet,däribland Syfilis,H.I.V,Gonorre,Hepati C m.flera Självklart är det alltid EN JÄVLA STRESS FAKTOR alla dagar som löper förbi i väntan på provresultaten.

ALLTID den däringa jävla ångesten.

Ringde idag för att kolla Om/När/Var/hur provresultaten skulle trilla in i deras system & då berättade sköterskan att svaren REDAN kommit & att dom var fina som fan=)=)=)

Med andra ord.

INGET H.I.V=)
& inget annat för den delen heller.



Booooooomschakalc:D

Hur man än vrider och vänder på det och hur man än gör så hamnar man där man var. Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag känner.

För några dagar sen fick jag veta det jag behövde och ville veta.
Han är frisk.

Det är sån sjuk känsla. Jag kan inte beskriva känslan. Den är så intensiv och så förbannat jävla ärlig.

HAN ÄR FRISK.

Eller ja.

Så frisk Han kan vara.

& jag är så sjukt tacksam och glad över svaret.

Jag kan andas ut och jag kan sluta tänka dåliga tankar.

Ingen förtjänar detta mer än Honom,

& Hans Dotter.

Tack Ödet.

Är inne på tredje dagen av tankar som  är ockuperade av Han. Vad jag än gör så kommer jag på mig själv tänka på Honom. Det gör så jävla ont. Saknaden & längtan som pulserar i mitt hjärta,smärtan som är som tusen nålar som sticker mig över hela min kropp,ångesten som vältrar inom mig som en ångvält. 

Varför gör kärlek så ont? 

Den första november fyllde Han år. Jag ville så gärna skicka en födelsedags hälsning & skicka presenten. Men jag kunde inte. Jag hejdade mig. Eller rättare sagt så förbjöd jag mig själv att göra det. Jag ville inte att Han skulle veta att jag inte glömt bort Hans dag. 

Jag tänkte på Honom hela den dagen.

I morgon är en annan viktig dag i Hans liv. Ett livsviktigt möte. Fan,vad jag önskar jag kunde följt med dig,stöttat dig & hållt dig i handen. Jag hoppas för allt i världen att svaren du kommer få är bra. Jävligt bra.provsvaren MÅSTE vara bra. Så är det bara. Finns inga andra alternativ. 

Du kommer finnas i mina tankar & jag håller mina tummar så hårt,så hårt. 

Jag är så ledsen för att Du inte släppte in mig & gav mig Ditt förtroende & tillit.

Jag hade stöttat Dig 24/7. 

Jag hade aldrig,aldrig, aldrig lämnat Dig- Även om vinden & kylan tagit vid.

Lycka Till. 

"Hej.

Det finns så mycket som ej blivit sagt & så många frågor som fortfarande väntar på svar. Detta brev är det sista försöket att försöka nå dig-att försöka få dig att förstå. Få dig att försöka förstå hur jag känner och har känt den sista tiden. Jag vet inte om du ens bryr dig, men för mig känns det väldigt viktigt att få sagt det jag vill få sagt. Jag kommer aldrig kunna gå vidare annars.

Jag bestämde mig efter vår snörpliga telefonkontakt förr förra söndagen att nu får det fan vara bra. Jag bestämde mig den kvällen att jag gråtit färdigt över dig. Att mina tårar aldrig mer skulle rinna för din skull. Att vår relation är över & att jag måste gå vidare.

Så jävla dåligt jag mått över dig de senaste två månaderna,så jävla många tårar som fallit längs mina kinder & så mycket känslor som raserat mitt inre. Jag vet att du sa till mig väldigt tidigt att jag inte skulle bli förälskad i dig. Men som jag även sa till dig:-" Man väljer inte vem man får känslor för- Tyvärr." 

Så jag känner & har känt för dig. Saknaden,som bara blivit värre för varje dag som gått sen jag lämnade dig för sista gången. Kärleken för dig som bara blivit djupare & djupare. All längtan som fyllt mina dagar som blev till veckor & till månader. Tårarna som runnit för att jag aldrig förstått mig på dig. 

Jag fick aldrig grepp om dig- Om vem du egentligen var.

Jag har hela tiden velat tro det bästa om dig & hoppats in i det sista att Du skulle komma dig till sans och säga att Du ville ha mig. Att allt ditt avståndstagande var för att skydda mig från att bli sårad, tvingad till att göra uppoffringar & för att rädda mig från ett liv som Du bestämt att jag inte skulle leva. Jag ville så gärna tro att Du var förälskad i mig men att du ville mig väl genom att stöta bort mig.

Vad är egentligen sanningen? Var det sanningen du gav mig sist vi talades vid? Att Du inte ville ha mig? Att du aldrig känt något utöver de vänskapliga känslor du sa du hyste för mig? Att alla timmar vi delat inte fick dig känna något för mig? Att alla kvällar/nätter vi delat bara var ett sexuellt utbyte with on strings attached?

Jag har så jävla svårt att tro på det. Jag vill gärna tro att jag fick lära känna "the real u". Inga förskönade sanningar,lögner & falskhet. Jag vill så gärna tro att jag fick lära känna Dig på riktigt. & var så fallet så   Vet jag att Du inte är så känslokall som Du framställt dig själv den sista tiden. Den man jag fick lära känna var varm,kärleksfull,omtänksam,generös,älskvärd & bara helt jävla fantastisk. 

Vart tog Han vägen? 

Jag saknar dig.

Jag tänker på dig.

Jag drömmer om dig.

Jag är så totalt förälskad i dig & tomheten/längtan/saknaden jag känner efter vårt uppbrott är totalt jävla vansinne.

Jag hoppas du är nöjd med Ditt val & att du lämnade mig av rätt anledningar. Du satte punkt för det som hade kunnat blivit Vi. Jag hoppas att Ditt liv & framtid blir som Du önskar. Jag kommer tyvärr inte vara en del av Din framtid då jag väljer att vända dig ryggen. Jag vill inte ha Dig i mitt liv som en vän-Jag vill ha Dig i mitt liv som min älskade. Jag vet att Du förstår.

Personligen vill jag bara glömma Dig,allt vi delat & alla vackra minnen. Det bagaget är för tungt att bära & varenda gång jag kommer på mig själv tänka på dig så sticker det till i hjärtat & tårarna gör sig påmind. 

Du fick mig att kunna känna kärlek igen & Du fick mig att börja älska igen.....  

Ta hand om Dig & gör livet till det du önskar.

Du kommer alltid finnas i mitt hjärta & våra minnen går inte att radera.

Jag Älskar Dig.

<3

"

Sitter hemma och lyssnar på lite Johnny Cash,målar naglar & spelar gitarr om vartannat. Väldigt meningslös idag.
Satt och tänkte på en grej precis.

Jag träffade en kille för ett tag sen när jag hade besök från Strömstad och vi var ut i kroglivet i Karlstad. En skit fin kille. Skit snygg. Skit trevlig och socialt kompetent.

Lyckades få följa med honom hem den natten och vi hade en grym natt fylld med sexuella äventyr.

The perfect match skulle man kunna säga.

Jag menar: Hur ofta är ett one night stand bra?!

Hursomhaver.

Innan jag drog hem så låg vi och snackade i hans säng och så passade vi på att ta en snabbis innan jag drog. Ha de & vi hörs.

No strings attached.

Problemet som uppstod var att jag kände mig otrogen. Otrogen mot Han som inte vill ha mig. Han som gjort mig ledsen och besviken mer än en gång. Jag kände mig så jävla rutten när jag satte mig i bilen och körde hemåt. Vid detta tillfälle såhade vi inte lovat varandra monogami. Det löftet kom kort därefter. Han skulle inte vara med ngn annan och jag skulle inte vara med ngn annan.

Det var vårt gemensamma beslut.
Eller så var det väl jag som fick Han att ingå i den överenskommelsen för att få mig tyst för ett tag... Äsch jag vet inbe & jag vet inte heller varför jag sitter och spekulerar i det.....

Antar att den överenskommelsen är bruten & att Han knullar hejvilt.
(Tanken får mig helt illamående och kallsvettig-Han naken med en annan tjej?!!) Den däringa tjejen ska vara JAG och fan ingen annan! Ibland kommer jag på mig själv bli helt förtvivlad för att jag inte kan åberopa på den här situationen. Han har ju uppenbarligen gjort ett val.H

Hans tystnad säger mer än tusen ord.

Jag & killen från krogen hördes tiden efter vårt första möte och vi träffades även en gång för ett par veckor sen och tog en fika. Så jävla genomgo kille. Kändes totalt genuin. Han sträåckte ut sin hand och ville att jag skulle ta den.

Men jag kunde inte.
Jag drog mig undan.

Mina känslor och mitt hjärta tillhör en annan.

Som jag sa till Tj för ett tag sedan; Man väljer inte vem man blir kär i. Man får helt enkelt följa sitt hjärta.

Jag kan inte tvinga mig själv att bli kär. Jag har skit svårt att bli kär. Kär sådär riktigt på riktigt. Jag är så jävla skadad efter de destruktiva och trasiga förhålladen jag haft... & när jag väl blir träffad av Amors pilar så är det inte ömsesidigt eller massa om & men & kansken och tomma löften....

Vad fan är det för fel?

TIllägnad Dig.

When will I see you again?
You left with no goodbye, not a single word was said
No final kiss to seal any sins
I had no idea of the state we were in

I know I have a fickle heart and a bitterness
And a wandering eye and heaviness in my head

But don't you remember? Don't you remember?
The reason you loved me before
Baby, please remember me once more

When was the last time you thought of me?
Or have you completely erased me from your memory?
I often think about where I went wrong
the more I do, The less I know

But I know I have a fickle heart and a bitterness,
And a wandering eye and a heaviness in my head

But don't you remember? Don't you remember?
The reason you loved me before
Baby, please remember me once more

I gave you the space so you could breathe
I kept my distance so you would be free
And hope that you find the missing piece
To bring you back to me

Why don't you remember? Don't you remember?
The reason you loved me before
Baby, please remember me once more

When will I see you again?

Back to the subject love.

Jag förstår det bara inte.
Hur fan kan en känsla/känslor göra så jävla ont när det inte är besvarat?Eller vartfall inte besvarat på det sätt du hade önskat?

Jag trånar, åtrar, längtar, saknar och håller på gå itu av alla känslor som är ett inre kaos inom mig... Tro mig,jag hade gjort allti hela världen för att slippa känna såhär.. Men som jag sa till Han så väljer man inte vem man får känslor för. Det är som en rysk roulöette. Man vet inte vem kulan träffar.

I det här fallet så blev det just Han.

Han som fått mig känna igen. Han som fått mitt hjärta bulta betyligt mycket fortare än vanligt. Han som har fått mig känna kärlek igen.

Jag vet så jävla väl att oddsen inte talar för oss. Av flera anledningar.

Men om Han bara hade släppt sina hämningar och gett sig hän och försökt älska igen så hade vi kunnat ha det så jävla bra! Problemet är att Han inte vill släppa in mig på sitt liv. Återigen av flera anledningar. Han vill inte såra mig. Han vill inte göra mig ledsen. Han vill bla...bla...bla..bla....

Jag vet. Jag vet hur Han känner. Men jag kan fan inte förstå hur man inte vill släppa in en människa på livet pga en jävlig tung grej....(Den spec.saken som jag inte kan prata om pga respekt och hänsyn till Han)

Alltså Jag menar, allt blir så jävla mkt lättare när man är två. Man stöttar varandra. Allt blir så jävla mycket bättre när man är två. Älskar man en annan människa så finns m,an där i tårar & lycka. Spelar lixom inte ngn roll.

Helt J.Ä.V.L.A övertygad.

Varför inte må sämre än vad man redan gör?! Tyvärr såhär människan är funtad. Mår man dåligt så kan man må ännu sämre och göra sig själv liiiite mer illa. Ett jävla sado beteende människan är född med.

Well well.

I morse hade jag satt kl på 6... Gick upp vid 8 & kände att "Fy fan vilken jävla jobbig dag detta kommer bli"... Men som den Sanna optimisten man är (Eller egentligen vill vara) så röt jag till mig själv att jag fan fick skärpa mig, denna dag blir precis som jag vill att den ska vara... Sagt & gjort. Jag blickade mot kylskåpet där min egna budord står etsat.

.

Bet mig själv i läppen & gjorde som det stod.

Som sagt,rutiner är ett måste för mig & utan dom är jag förlorad.

& inställningen till saker betyder A.L.L.T

Så dagen blev faktiskt bra. (Så bra den kan bli när ångesten står och hänger över din axel & rastlösheten härjar i din kropp..)

Började dagen med att vara ute i skogen och plocka ihop en hög av skogens guld för de framtida höstkransarna jag gjorde ikväll, sen skrev jag CV & nytt Personligt brev. Kontaktade AMS. Gjorde lite måsten. Sen kollade jag igenom kylen & frysen & skrev en inköpslista & drog till Willys. Kom hem & tog itu med maten. Blev bjuden på mat hos grannarna(familjen)Gick upp till stugan min & var kreativ. Lagade äppelpaj & tillverkade as schyssta höstkransar till min & mina grannars ytterdörr. Kul att imponeras av dina egna verk. Inte allt för ofta det händer lix.

Jag menar. Jag är inte den pyssliga typen,har för kasst tålamod för det. Små ting klarar jag inte av. Därför har jag utmanat mig själv och försöker mig på att göra egna smycken..... Ggaaaash. DET är pilliga till tusen, men jag antar att det är värt det i slutändan när du fått gjort din egna design?! Hoppas på D vart fall.

Hursomhaver vart jag förjävlanöjd.se med de kransar jag gjorde:)

Till ett annat ämne.

Babyboom. Milt fucking sagt. Kids all over.

För några dagar sen fick min chef på Din Sko kiddo numero ett,för Lite sen fick en vän från S-Holm kiddo ett, en annan polare oxå från s-Holm fick oxå nyss barn, en nära arbetskollega på Din Sko är väl hälften gången om inte mer..... Ikväll fick jag ett besked om att min bästa bästaste vän är i v. 13, samtidigt som min andra bästa vän sliter med att BLI gravid. Märkligt hur livet ter sig.

Fy fan. Är inne på min tredje dag som arbetslös och jag känner mig redan självmordsbenägen. Hela min kropp & psyke mår inte bra av  det här,den bara skriker efter sysselsättning. 

Det är som jag brukar säga. En "normal" människa mår bra av att ha jobb,att kunna betala sina räkningar,att ha en trygghet att luta sig emot i vardagen. Däremot för en människa med Adhd så är jobb L.I.V.S.V.I.K.T.I.G.T!!! Att få ha sina rutiner och ha sin vardagliga struktur får en att må bra. Just nu rubbas allt!  

Inget är som det skall.

& i tillägg har jag så mycket tid så då tänker jag så mycket,analyserar saker,låter mina tankar göra mig ledsen & jag hatar att arbetslöshet har den här inverkan på mig... Det blir så mycket värre än vanligt.

Att leva i min kropp & ha kaoset i skallen var jävla dag är ett helvete emellertid. Att vara arbetslös och att umgås med detta är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar ngn till!

Fy faan....

Just nu känner jag så jävla ledsen.

Tom.
Trasig.
Raserad.
Överkörd
Bedragen

Jag vet att Han inte lovat mig någonting. Jag vet vart han står.Jag vet att han inte vill ha förhållande nu. Jag vet att han är osäker. 

Det jag sliter med mest är att jag inte vet hur Han känner. Hans känslor för mig. Han har inte med ord sagt vad han känner för mig, mer än att Han trivs i mitt sällskap, tycker om min närvaro & att Han tycker om att ha sex med mig. I tillägg har vi en överenskommelse att inte ha sex med andra. Bara tanken av Han med en annan gör mig helt kvalm & spyfärdig.....Men sen då?

Men ska det vara så svårt att vara ärlig? Jag vill att människor i min närhet ska vara ärliga mot mig och inte säga förmildrande saker som är inlindande i bomull av rädsla att göra mig ledsen. Jag mår bäst av ärlighet. Det gör alla människor.

Samma stund som jag lämnade jobbet förra tisdagskvällen så VISSTE jag att saker och ting skulle förändras mellan oss. Jag visste att Han inte skulle höra av sig, jag visste att våran Era skulle vara över samma dag som jag slutade. Han har försökt stöta bort mig den sista tiden av skäl jag faktiskt inte kan skriva om här på bloggen i respekt för Han.

Förståliga skäl. Absolut.

Men varför kunde Han inte avbryta det vi nu än hade öga mot öga? Varför utsätter han mig för den här obehagliga tystnaden,väntan,saknaden & förtvivlan? Ist för att bara dra sig undan & låta mig suffer in silence-Kunde Han inte bara avslutat det vi påbörjat med ord? Om Han bara hade sagt precis som han kände och inte ingett mig med förhoppningar..... Kunde han inte kunnat grusat dom förhoppningarna längs med marken ist? Satt ett tydligt avslut.

Jag hade blivit svin ledsen men samtidigt så hade jag verkligen uppskattat Hans ärlighet. Just nu hade jag behövt svar på så många frågor.... Så många frågor men så lite svar.......

Jag är förtvivlad. Jag vill inte förlora honom.Jag vill ha Han i mitt liv. & inte bara som vän med benefits.... Jag vill stötta honom i tårar och i glädje -Jag vill finnas för Honom 24/7. Jag vill vara hans andra hälft. Jag har verkligen förstått vad Han betyder för mig.

Verkligen skit bra det här. Olyckligt kär och i samma sekund som jag lämnade Han så blev jag arbetslös. Två flugor i en smäll lix.

Varför inte? En olycka kommer ju sällan ensam sägs det ju.

& mitt liv är kantat av olycka..... När ska den här jävla trenden brytas? VAD i hela friden skulle kunna få mitt liv att få flyta på och börja kantas av lycka ist? En människa orkar fan inte hur länge som helst. Men grejen med mig är att jag vägrar ge upp hoppet. Hoppet och meningen med livet, för någonstans så finns det någon ljusstrimma som gjort att jag överlevt alla jävla hinder som mött mig i livet.

Jag ger aldrig upp.

& den här sörjan ska inte få rasera mig igen.

Jag V.Ä.G.R.A.R.

Mamma återvände hem till Växjö idag efter en veckas besök hos mig i Ksd.

Tystanden som uppstod när jag kom hem var fan oumbärlig.

 

I miss her already.

 

Världens finaste mamma för övrigt.

 

Fy fan vad hon har fått stått ut med mycket skit från mig, men aldrig lämnat min sida.

Unconditional love.

 

 

& så saknar jag Han som får mitt hjärta att pulsera lite snabbare än vanligt.

Helvetesjävlapissskit. Det här var det sista jag ville, att bli olyckligt förälskad.

 

Hoppet är det sista som överger människan och det ligger sån sjuk sanning idet.

 

Jag hoppas.Hoppas till jag tror jag ska gå sönder. 

 

Vissa dagar är så jävla lovande medan andra krusar de förhoppningar som tänts inom mig. Jag vet vart han står och jag vet vart jag står. Men vissa dagar så brinner den där brinnande lågan lite intensivare och jag tror i mitt naiva sinne att Han har kommit fram till ett annat beslut.

 

Ett beslut som gynnar mig.

Jag hoppas.

Hoppas.

& hoppas.

 

Jag hoppas så innerligt att telefonen ska plinga eller att Han ringer. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Jag vet att han inte hör av sig när han är nykter & har sin dotter.....Jag vet vart han står.

 

Det gör så förbannat ont just nu.

 

 

Som idag.

Dagar där jag trycker ner mig själv genom elaka tankar,mindervärdeskomplex & negativa tankar. Jag har känt dessa känslor ofta på sista tiden. 

Att jag inte duger. 

Att jag inte kan någonting. 

Att jag är helt värdelös. 

Att jag är trög. 

Att jag är dum och dumförklarar mig själv.

Som idag skulle jag byta lampa bak på jobb bilen och allt var frid och fröjd tills jag plockat ner hälften. Då bara nollställde sig hjärnan och jag fick hämta instruksboken. Börjar läsa instruktionerna och började följa dom så gott jag kunde...  Hur jävla svårt ska det vara att byta halvljus amper lixom??!! 

I samma sekund som hjärnan och pulsen började gå upp i högvarv och jag inser att jag gör fel så kommer en arbetskollega och lixom tar över.... Jag vet att det bara var av ren omtanke, men för mig blev det ett sjukt nederlag. Jag är så envis och jag ska reda mig själv & just där och då kände jag mig så överkörd. Jag ville knäcka nöten själv även om det kanske var den lättaste sak i världen för en annan.... 

Hursomhaver så skulle jag montera tillbaka bakljuset/lyktan på sin plats och allt var frid och fröjd framtill jag skulle sätta dit den sista delen-Ett jävla plastskydd. Så lite med plats och så otymplig plastbit. Jag började känna tårarna tränga upp under ögonlocken och hela jag blev helt kallsvettig. Jag tänkte inte be om hjälp. Så klart inte. Hade jag gjort det så hade jag mått ännu sämre. Efter mkt om och men så fick jag dit det där jävla plastskyddet. Just där och då skulle man ju känt sig nöjd med sig själv... Men det enda jag kände var ledsamhet,okunnighet och jag kände mig som en nolla.

Jag vet inte varför jag haft dessa känslor så mkt på sista tiden... Jag har aldrig lidit av mindervärdeskomplex någonsinne. Så detta här chockerar mig..... & jag vet inte hur jag ska reda idet heller. 

Vet inte i vilken ände man ska börja:/ 

Höstdepression?!! 

Hursomhelst så gick hela eftermiddagen/kvällen åt till att vara förbannad,ledsen och irriterad. Energitjuvar vill jag lova. Helt slut.

Självklart gick inte jobbet som jag drivit med idag min väg heller så på vägen hem i bilen så rann tårarna. Jag blundade och försökte tränga bort dom, men dom rann i tystnad. 

Känner mig så sjukt ledsen ikväll:(