"Eternal Suffering"
Hur länge kan man sakna någon? Alltså. Finns det inget slut på känslan saknad? Tar lidandet någonsin slut?
Tanken har slagit mig så sjukt jävla många gånger det senaste året. Jag menar jag har förlorat mycket i mitt liv och jag har blivit ledsen och självklart saknat det jag förlorat... Men. Den här saknaden går inte över. Det blir inte bättre. Det är som ett varigt jävla sår som bara blir mer och mer infekterat och som inte visar några som helst tendenser till att visa bot och bättring.
Eternal suffering.
Är det det jag blivit dömd till? Hur fan kan man älska någon så som jag gör? Varför försvinner inte den förlusten och saknaden med tiden som gått och går?
Jag kommer ihåg när Anton lämnade mig. Jag trodde jag skulle självdö. Bara sluta andas sådär. Aldrig mer vakna upp. För jag kvävdes långsamt av bara helvetet för var dag som gick utan honom i mitt liv.Jag tror att det var då jag förstod innebörden på riktigt. Innebörden av att älska.
Att älska en annan människa villkorslöst.
Inom loppet av tre månader fick jag alltså möjligheten att lära känna två människor som skulle få mig att älska så djupt & verkligen förstå hur man kan älska en annan människa villkorslöst,men samtidigt få mig att rasa så förjävla djupt. Längre ner än jag någonsin varit. Pga deras förluster.
Så många gånger jag ställt mig frågan varför? Varför just dessa två individer, vad tillförde dom till ditt liv som var så jävla speciellt i jämförelse med dina andra relationer? Vad berikade dom ditt liv med som ingen annan tydligen gjort? Om jag gjorde så, eller om jag hade sagt så då istället för..., eller om jag inte reagerat så, om jag bara hade gjort ett annat val då.. Bl.a. Bl.a. Bl.a....
Alla dessa jävla varför och alla dessa om!!
Jag vet fan inte hur många låtar jag skrivit tillägnade Angela, jag har i över ett år och 3 månader bearbetat min förlust av henne och musiken är som ni vet ett jävligt bra sätt att kanalisera sina känslor på ett bra sätt. Inte ett självdestruktivt sätt som att kröka skallen i småbitar, dra kopiösa mängder tjack eller använda rakbladet för att se och känna ångesten rinna ur dig....
Faktiskt så är det första gången i mitt jävla liv som jag får ur mig smärta,ångest och sorg genom att bara skriva utan att i tillägg göra illa mig själv på ett eller annat sätt.
Tycker det säger ett och annat om mitt livs utveckling.
På ett grymt positivt sätt.
Mitt liv har genomsyrats av sjukt dåliga val emellanåt och genom alla perioder under årens gång av sorg,tårar,förtvivlan,ångest,depressioner så har jag alltid haft ett behov att göra mig själv illa. På ett eller annat sätt.
Kallar det inte beroende. Snarare ett omedvetet behov. Ett behov som sakta stillas så fort man gör ett medvetet val att skada sig själv. Som sagt man gör ett medvetet val. Är du törstig då dricker du, eller hur? Har jag en ångest attack, då tar jag den närmsta hjälpen som finns för att döva det onda. Vad det än är.Eller ja. Gjorde.
Survivial of the fitest.
Det handlar om överlevnad & man gör vad som krävs.
Så är det ju.
Primära behov i livet.
Hur som haver.
Inte ett ljud. Inte ett sms. Inte ett mail. Inte ett samtal.
På över ett jävla år?!!
Det är väldigt tydligt att hon gått vidare och känner sig bekväm i den sitsen. Men jag är INTE bekväm och jag har inte förmått mig att gå vidare. Jag kan för fan inte. Jag menar, hur man tillåta sig att gå vidare och släppa taget om en kärlek du aldrig tidigare fått uppleva?
Att få möjligheten att älska så där på riktigt är fan få förunnat.
Ibland känner jag mig besatt. Sjuk i huvudet. Labil.
För vad är det jag,mitt huvud och mitt inre INTE fattar? Hon har avskärmat mig från hennes liv. Hon vill inte ha mig där. Hon vill inte ge mig en chans till. Hon vill fortsätta hata mig. Hon kan och behöver inte ha en sån som mig i sitt & L;s liv. Hon vill inte prata med mig,hon vill inte se mig.Hon älskade aldrig mig.
Färdig med det. Kan man tycka.
Alltså alla förluster har olika bearbetnings processer. Om ngn dött. Om du blivit dumpad. Om en vänskap går i bitar and so on. Men den här sorgbearbetning processen tar aldrig slut. Den snarare eskalerar emellanåt och jag tror jag ska drunkna i mina egna tårar. Eller kvävas för allt snor i systemet och bristen på inhaleringsluft som orsakas av mina gråthulkningar...
Det blir fan inte bättre.
Ibland önskar jag så att man kunde gå tillbaka i tiden ca två år. Göra om göra rätt lix. Att istället för att ha vart på det däringa giget där jag träffade Angela och våra vägar möttes för första gången, kunnat vart hemma i soffan ist & spelat gitarr med andra vänner. Eller istället för att åka till Motala för att gå på dejt med Anton, åkt iväg & hälsat på mamma i Växjö & haft quality time med henne....
Men sen samtidigt? Vill jag verkligen förringa det förflutna? Vill jag verkligen förtränga och radera alla de vackra minnen jag delar med både Angie och Anton? Visst fan gör det ont att tänka tillbaka, men om jag hade fått möjligheten att få leva om de senast två åren, hade jag gjort det?Även om det inte var ofta så hade jag & Anton våra stunder. Stunder då vi älskade. Stunder där det var så jävla mkt kärlek och ömhet. Stunder som jag för alltid kommer bära med mig. Stunder jag aldrig kommer glömma. Egentligen hade jag och Angie inga dåliga stunder. Vi skrattade, vi gjorde galna upptåg, vi var varandras andra hälft, hon var min "fruga",jag var hennes,vi hade så jävla roligt ihop & vi kompletterade varandra så jävla bra... Men visst även den vackraste sommardagen har sina intågande mörka moln. Så är det ju tyvärr. Vi hade inte samma värderingar när det kommer till vänskap och då är det svårt. Jag vill kämpa. Hon sluter hellre sina vingar och låter tiden bero. Stoppa huvudet i sanden attityden...
Hur som helst.
Vill jag förinta dessa två människor ur mitt minne,med alla våra tillhörande minnen och sättet dom gjort avtryck och intryck hos mig? Dessa tu som gett mig erfarenheter som format mkt av mitt psyke de senaste två åren?
Ibland vill jag bara skrika JA för helvete, låt mig leva om. Låt mig göra rätt. Låt mig skapa bra och nya minnen. Låt mig få må som jag gjorde innan jag träffade dom och låt mig lära mig älska rätt. De erfarenheter och upplevelser jag fick anamma med dom kan upplevas nån annan gång med någon annan....
Men Andra dagar. Som idag.
Nej.
Angela och Anton visade mig vad det innebar att älska. Något jag inte visste hur man gjorde innan våra möten.
Men sen samtidigt, kommer jag någonsin kunna älska någon så igen? SåSom jag älskade Anton som min kärlekspartner eller Angela som min själsfrände?
Jag är kluven.
& jävligt trasig.
Kommentarer
Trackback
