Darkness

Haft fin besök i 4 dgr av mina älskade vänner från Växjö Linnie, Tommy & Sebbe. Det har varit helt underbart, men som ni vet så är underbart kort. Nu har dom åkt för ett par timmar sen och det enda jag har kvar är ensamhet,vånda & ångest.

Om 2 timmar kommer jag att få min troliga diagnos. Adhd. Jag är skit nervös och mår illa för vad utslaget kommer bli. Även om jag och många med mig är säker på att jag har Adhd så vet man inte vad alla jävla tester säger. & om det INTE är det vad i helvete är det då för fel på mig? Gahh ovissheten gör mig galen & minutrarna går så sakta.... Jag kollar på klockan hela tiden & jag vill bara dit. Få beskedet. Camilla är världens bästa och hänger med mig, känner att jag måste ha stöd. Idag är generellt inte en bra dag, och jag saknar A mer än på flera dagar.

Hur fan kommer man över att man bara blev slängd i en soptunna, kränkt, utnyttjad & att man inte betydde något? Jag trodde aldrig Anton när han sa att han älskade mig, han såg mig väldigt sällan i ögonen när han sa det, han sa det ofta i jobbiga situationer eller när vi skulle sova och han låg bortävänd med ansiktet. Vad fan var jag för honom? Ett tidsfördriv?

Jag lider varje jävla dag, vissa dagar är bättre och andra sämre. Idag är en jävligt jobbig dag. Jag är kvar ensam hemma med mina tankar & saknad & framförallt längtan & sorg. Längtan efter att få hålla om A en gång till, kyssa hans vackra läppar och säga hur mycket jag älskade honom. Samtidigt som jag är så jävla arg och besviken på honom så kan jag inte bortse från att jag älskar honom. HELVETE! Hur länge kommer det göra så här ont? Tårarna rinner och jag är bara så förtvivlad.

Fan fan fan fan fan....