Darkness

Slapptask dag delux idag. Inte gjort ngt mer än nödvändigt. Sängläge. Film. Lite gitarr lir. FB häng. Kos med missarna. Ätit mat. Tagit den vardagliga dosen av porr och pulloffs.

Yeah u know the story.

Ligger och ser tillbaka på hur livet var för ett år sedan och lite mer. Ren jävla misär om ni frågar mig. Jag har lagt hela Anton grejen bakom mig men kan endock inte låta bli att förundras att jag fortfarande kommer på mig själv tänka på honom. Jag låter mig själv tänka på oss, både det negativa och det (lilla)positiva vi hade. Tänker på hur jävla illa han behandlade mig. En gris är vad han är. Jag kan inte i min värld föreställa mig en värre och fegare människa än honom.

Han är "Bad Boy" personifierad.
Delux.

Jag har glömt honom, jag har slutat hata honom, jag har förträngt det mesta om honom, jag har knappt några bra minnen kvar. Det ENDA jag har kvar är bitterheten hur han skötte själva avslutet, hur han betedde sig efter, hans långvariga otrohet med den fula lilla jävla äckelhoran han idag är tillsammans med, hans avsaknad av respekt och ödmjukhet and the list goes on.....

Han sa att han älskade mig, men han lämnade mig på FB. Ett panikslaget mail där han skrev att han inte orkade mer. HAN orkade inte mer. HAN ORKADE INTE MER?!!?!?

Fucking jävla Facebook. Hur gammal är han kan jag tänka mig många av er tänker?! Han var 24 år.

24 år och inte har stake nog att avsluta face to face.

När jag blev tillsammans med A så gav jag hela mitt liv till honom, jag öppnade upp Pandoras ask som varit stängd för alltid, en ask med så mycket hemligheter, så mycket trauman och så mycket tråkigheter. En del av storyn av mitt liv är mina ex och hurvida jag ALLTID träffar och blir högt över öronen förälskad i Bad Boys.

Ja just det, bad boys.
It´s a never ending story.
Stadigt återkommande.

Har det inte vara misshandlare, alkolister, junkies, kriminella så har det varit något annat... Jag delgav Anton väldigt tidigt,precis efter vårat första möte att jag var rädd. Rädd för att satsa på honom och på oss. Rädd pga dåliga erfarenheter och att anledningen till att jag var singel i 6 år innan jag träffade honom berodde på mitt sista förhållande som var i det väldigt destruktiva laget. Jag & J var tillsammans all and all i typ 1 ½ år, bodde ihop och delade en vardag tillsammans. Utåt sett var det bra. Vartfall för en liten period. Sen började det krakulera i fogarna och den rätta fasaden började synas för omgivningen. Jag krökade till stor del sönder vårat förhållande, samtidigt som han slog mig och verbalt misshandlade mig under perioder. & i tillägg knullade jag andra på stadig basis.

Men vi höll ihop.

Vi älskade varandra av det däringa destruktiva slaget.

Så här i efterhand tror jag att det vi verkligen älskade var vårat sexliv. För det var bra. Jävligt bra. Vi ville inte släppa taget om varandra pga vårat sexliv. Awesomness var ordet. Vi gjorde allt som föll oss i smaken, sånt där man knappt kunde prata högt om för folk skulle defenetivt höja ögonbrynen. Vi gick våran väg helt enkelt. Samma slutsats har jag dragit med Anton. Den enda anledningen han hade mig var för att knulla med. Bara för att jag är så sjukt jävla bra på det jag gör. Han älskade aldrig mig, han hade mig som sitt tidsfördriv när lusten föll på men känslorna och den han tänkte på var inte där och det var inte jag.

Sad But True.

Hur som haver, Anton gav mig ett löfte den där kvällen hos honom att jag ALDRIG skulle behöva oroa mig för vare sig otrohet eller att han skulle slå mig.

That was just a fucking lie.
En av ALLA jävla lögner han utsatte mig för.

Jag kan inte i min värld förstå hur man kan vara så känslokall och ynklig som honom? Han förstörde mig. Han bröt ner mig till små jävla piss partiklar. Aldrig har jag tillåtit någon komma så nära och aldrig har jag någonsin blivit så sviken.

Jag var trasig INNAN jag träffade honom. Nu för tiden är jag RIKTIGT trasig. Jag kan inte se mig själv kunna bli så där hel kär igen, älska någon villkorslöst, sakna och tycka om någon annan än mina vänner och mina katter.

Det slutar ju endock bara åt helvete vart fall.

& nej jag är inte cynisk för så här resonerar man och känner efter besvikelse efter besvikelse... Man orkar inte resa sig gång på gång för att sedan falla gång på gång...

Moment 22.

Jag vill ALDRIG mer bli sårad igen på det viset och säkraste sättet är ju att hålla sig singel, leva ensam, knulla lite random dudes när lusten faller på, insiminera sperma, föda och uppfostra sina alldeles egna barn själv, köpa hus någonstans i skogarna i Norrland och leva sammen med mina älskade katter.

Right?

Men sen samtidigt så är det så jävla tråkigt för att jag är den däringa obotliga romantikern som så gärna vill tro på eternal love och gråter floder till kärleksfilmer när man meets a woman and they live happily ever after. Jag vill oxå uppleva det. Jag vill oxå uppleva riktig, stabil och ömsesidig kärlek.

Jag vill kunna glömma och jag vill kunna gå vidare. Jag vill kunna läka mitt inre och mitt hjärta och återuppbygga tilliten till människan och våga älska igen.....

Men hur?

It´s a sad sad story.