Darkness

Tänk er själva att höra det värsta man kan göra från någon närstående, eller rättare sagt från den som står dig närmast.....

"Jag orkar inte mera."

Att den du älskar mest i hela jävla universum visar sig svag och delger dig de ord som bara kommer från en människa som touchat avgrunden och som inte har mer ork eller mer energi att ge. Den människa DU ser som den starkaste i hela jävla världen, den som är DIN klippa, den som aldrig avvikit från din sida och den som du ser som din förebild.

Vaddå inte orkar mer? Livet är en berg och dal bana, inget konstigt med det. Vissa glider fram i livet på ett bananskal, medan andra får slita som rovdjur. Tyvärr, men så är den tragiska sanningen. Vad gör man när man när man känner att man inte orkar mer? När man känner att livet inte har mer att ge? När man känner att man faller djupare och djupare utan en livlina att greppa tag i...?

Svaret är enklare än vad man tror. Man vet när man varit på andra sidan och kommit tillbaka. När man återigen ser ljuset, när man åter igen får tillbaka livsglädjen. Du orkar mer än vad du tror, du orkar så jävla mycket mer. Hur mycket livet än pissar på dig så är det fortfarande du som står med ett val. Gilla läget eller göra skillnad?

Allt har sin tid.

Så enkelt är det.

Man måste ge sig själv tid och se livet för vad det egentligen är och vad det har att ge. Vi flesta får bara en chans. Den måste vi ta hand om. Livet är vad vi gör det till.

Tankarna tar mig tillbaka för ganska snart ett år sen när jag tog min överdos. Tanken var aldrig att jag skulle ta livet av mig, det handlade om att mitt huvud och psyke blev overloaded av allt som hade hänt den senaste tiden och jag ville bara försvinna för ett litet tag.... En Whiskey för mycket och jag tog steget. Steget till att bara få försvinna och vara en obefintlig liten atom i rymden, där ingen kunde se mig. Jag ville bara bort. Jag ville inte synas. Jag ville tyna bort, bara för ett tag.... Tankarna i detta nuet för mig tillbaka till alla relationer jag förstörde, min fruktansvärda dödsönskan i mitt galna rus, alla sjuka tankar om livet i helhet. Det gör ont att låta mig minnas. Det gör ont som fan att se tillbaka. Jag känner det jag kände då.

Känslan av att se sig själv ovanfrån,klivit ur kroppen du blev född i & se dig själv göra alla de orationella valen, att se dig själv vilja dö, hoppa från klipporna för att sedan se dina kroppsrester bli ihopsamlade från marken.... I en likpåse. & verkligen mena det. Just där och då ville jag så jävla gärna dö. & jag kommer aldrig glömma känslan. Idag gör det mig spyfärdig.

Sjukt som fan.

Jag har A.L.D.R.I.G velat dö. Alla mina galna upptåg och alla situationer som gått snett har alltid handlat om ett rop om hjälp. Snälla, va fan se mig lixom. Ingen vill egentligen dö. Livet är för fantastiskt emellanåt för att dö för....

Helt förjävligt och samtidigt så jävla vackert!

När människor tappat tron på livet så måste man finnas för att fånga upp. Att finnas till och för att vara där med en axel att luta sig emot. Låta tårarna rinna. Låta smärtan och förtvivlan skrikas ut och tömmas. Som ett varigt och öppet sår. Tömma ur skiten som bultar & som gör ont.

När man väl gjort det så kan man försöka börja leva igen och försöka ta nya andetag. Göra om och göra rätt.

Ska jag dö så ska jag göra det på ett jävla storstilat & oförglömligt sätt & I.N.G.E.N kommer glömma mig i första taget....

& innan jag dör så ska jag fan bli Rockstjärna.

Så det så.