Darkness

Fick en sån här "måste prata av mig, genast nu innan jag spricker av frustration" infall innan på gymmet. De närmast sörjande var PT;N M & min nya träningsmate T. Det bara bubblade & sprutade ur mig. Kände min 27 års kris sköljde över mig. Alltså jag har egentligen inte problem att bli äldre, varje år har sin charm... (Bortsett från att jag är livrädd att fysiskt åldras, räknar linjer, rynkor varenda jävla dag i spegeln. Ser absolut ingen jävla charm med att börja se gammal ut. Om några år är det Hey Restylane, hey Botox!)

MEN.

Livet går för fort. För snabbt. För intensivt. Jag hinner inte med. Jag har inte åstadkommit det jag ville ha gjort vid min ålder.Den här samhällsstressen vi lever i gör mig galen emellanåt!

Jag har en jävla ovana att jämföra mig med alla andra jämngamla,vad dom har uppnått. Många har barn/familjer/kärlek, andra flashiga utbildningar/jobb, andra är ute & reser/flyttat utomlands..

Vad fan har jag uppnått vid den ärbara åldern 27? Är en unken truckförare med vissa process operatör skills, hobby musiker som mest spelar hemma, har ingen familj, massa spruckna vänskapsrelationer då jag uppenbarligen är en jävligt dålig & stor besvikelse som vän, krasad ekonomi(visserligen inte mitt fel), kärleksrelationer som bara gått åt helvete....

Jag ville vara Rockstjärna vid det här laget, jag ville vart känd, jag ville bildat mig en egen familj med min själsfrände, köpt hus, haft trygghet, men istället bor jag i en lägenhet jag håller på att bli vräkt ifrån, flyttat från stad till stad som den rastlösa själ jag är, tills jag fann Strömstad,lever ensam, då ingen uppenbarligen kan älska mig villkorslöst & för evigt.... ensamheten ekar med sin närvaro....

Jag kan fortsätta med mitt egna självnedtryckeri.

M.E.N

Jag slutar där.

För in the Big picture så har jag uppnått & lyckats med något så jävla mycket större än många andra. I 26 jävla år har jag jobbat för min överlevnad. För min fortsatta existens. Att inte vilja ge upp, att inte avsluta mitt liv, att välja vägar som gynnat mig istället för missunnat. Att försökt se i allt mörker som varit i mitt liv några ljusglimtar. Det finns för mycket fint i livet, man måste bara fortsätta kämpa.I dag 26 år gammal har jag Slutat dricka, slutat knarka, börjat träna, leva efter en sundare livsstil, äter bra mat, har planer för framtiden, har fina vänner som jag älskar villkorslöst, har två kattdamer som är det finaste jag vet, jag är en jävel på att sjunga, är en jävel på musik, älskar min hårdrock & min livsstil med allt som hör till, är en riktig rackare på att knulla & suga kuk, rattar trucken bättre än någon jag känner, är en höjdare på att laga mat, älskar att fota, älskar att åka snowboard, är en Son Of A Bitch på att köra bil...

Hörrni!
Men nu räcker det va?!
Behöver inte sätta ngn sorts gloria över vad jag har åstadkommit, eller på vilket sätt jag väljer att leva mitt liv för in the end of IT all så är jag bara en människa som alla andra, med mina upp & nedgångar, med förkärlek till vissa saker & dessa vissa saker förgyller mitt liv..

Jag har arbetat med mig själv på alla plan, och varje dag lär jag mig något nytt om mig själv.Livet är en Hell of a ride & motgångarna/erfarenheterna vi får med oss formar oss. Lärdomarna tar aldrig slut, bara vi låter oss själva ge livet en sorts av acceptans.

Glöm aldrig att det är vi själva som formar hur vi vill ha våra liv & vi lever bara en gång. Tyvärr

Så något har jag då fan åstadkommit i mitt snart 27 åriga liv.

And the rest is yet to come.
You never know what tomorrow brings....