Darkness

Tankarna äter upp mig. Innefrån & ut. Det härjar ett monster i mitt bröst som snart gnagt upp revbenen & snart kväver mig med sin närvaro.... Ångest heter Monstret...

Känslan över att känna att man inte längre har kontroll över sitt liv, sina handlingar, sina känslor, är förbannat oroväckande.. När man känner att man gjort/gör allt i sin makt att lösa problem, men bemöts av tystnad, agg & motarbetelse...

& denna väntan.
Denna jävla väntan på svar.

Svar från höger till vänster som lyser Med sin frånvaro.

Jag är så förbannat jävla trött på att svälja min stolthet, jag är så jävla trött på att det är jag hela jävla tiden som ska ändra mig, ingen annan, bara hos mig alla jävla fel ligger hos! Hur fan kan det vara möjligt? Kan andra människor någon jävla gång stanna upp & se på sig själv & deras förbannade fel & brister? Nej just det, det är bara jag som har massa fel & brister, isäger fel saker, beter mig dåligt, sviker vänner, världens sämsta vän & dotter, gör dåliga val Etc etc..

En dag rinner det över & den dagen är idag. Ni sk "vänner" & "familj" som säger att ni älskar mig, börja visa det & genom att öppna käften & kommunicera, låt oss ta vara på varandra & njuta av livet & varandras närvaro. Annars gör er inte besvär, håll avstånd & ta er i akt att reflektera över orden-"Jag älskar dig".

För mig betyder dom orden mer än vad ni kan ana, en mening du inte bara vräker ur dig.

Really.

Fuck U All.