Darkness

Alla gör vi våra val. Val vi kommer få stå för. Många kanske vi ångrar, andra inte. På sista tiden har jag gjort många val, många livsavgörande för mig & min vardag. Jag har tänkt massa idag på jobbet. Tänkt sju helvetiskt mycket. Ett virrvarv av tankar, ett virrvarr av känslor. Kan ha med att göra att min Concerta tog slut i går, så jag har inte tagit dom idag=/ Det känns på en gång, hjärnan speedar upp och jag har svårt att samla mina tankar och mina käsnlor blir genast som en berg och dalbana. Kaos.

Om jag bara hade kunde handlat annorlunda i våras, på flera plan. Gjort andra val än dom jag gjorde. Det är så jävla lätt att vara efterklok.När man har facit i hand. Ett par av valen var att jag skulle köpa Forden i Norrköping, ett annat val var att jag åkte till Motala för att träffa & bli kär i den människa som gjort mig mest illa någonsin i hela mitt jävla¨liv. Forden var inte heller värd 8500 spänn... Jag köpte bilen för att jag ville att allt skulle klaffa den dagen. Den 12 mars. Ta tåget upp till Norrköping, bli stormförälskad i bilen och att den skulle vara felfri och sedan glida till Motala & bli stormförälskad i killen jag blivit intruducerad för ett par veckor tidigare. Allt klaffade just då. Tror dock att jag spelade min huvud ett sjukt spratt, för så här i efterhand så var varken bilen eller killen felfria.MEN. Jag blev kär. Eller jag trodde jag blev kär... Har förstått så här i efterhand att jag inte var kär i Anton den första månaden kanske...Det jag gjorde har fått mig att förstå att jag inte var kär i Anton då. Hade jag varit kär i honom så hade jag inte gjort de val jag gjorde då. Jag har fått svart på vitt att otrohet inte bara görs lättvint, otrohet infaller när något är fel... Jävligt fel. Jag skulle aldrig gjort det jag jorde om jag verkligen hade varit kär. Jag ville nog bara vara kär. Jag ville vara älskad. Jag ville känna mig behövd.

Men den dagen då jag blev kär, blev jag innerligt förälskad och älskade Anton högre än något annat.. Val jag gjorde runt denna tid förstår jag idag varför jag sa eller gjorde som jag gjorde..Men det rättfärdigar inte resultatet och efterskalven..

Jag önskar att jag gjort saker annorlunda. Stannat upp och tänkt efter. Frågat mig själv om det var värt det. I början trodde jag att jag var kär i två stycken... Trodde det inte var möjligt att kunna känna så innerligt för två stycken samtidigt, men det kunde man trodde jag då.. Men nu när jag fått perspektiv på händelserna runt denna tid så förstår jag att jag ville ha det jag inte kunde få samtidigt som jag inte ville förlora Anton och jag ville älska honom villkorslöst. Jag ville ha kakan men samtidigt äta den.

Den andra killen var allt som inte A var och han hade de egenskaper som inte Anton hade.. Jag vet att jag tänkte så många gånger att varför kan man inte sätta ihop dom? Men idag hade jag verkligen inte velat det. T var unik för den han var. A var unik för just den han var. Det var svårt. Jag kände så mycket för dom båda. Kunde inte kanilisera mina känslor. Visste inte ut eller in. Jag slet med mitt inre ett bra tag. Ville inte såra någon av dom. Jag ville älska dom båda.

Idag står jag här och har förlorat båda två.Jag önskar jag kunde vrida tillbaka tiden och göra om och göra rätt. Jag saknar T, saknar att prata med honom, saknar att vara med honom. Saknar att skratta med honom. Han var där för mig under en fruktansvärt jobbig period som jag hade med Anton. (En av alla...=()Jag grät i hans famn, han lyssnade och han höll om mig. Jag är honom evigt tacksam för allt han gjort och för alla timmar han lyssnat och ställt upp...Jag önskar att utgången inte blev som den blev. Jag är inte bitter, men jag är jävligt ledsen. Nutiden hade kunnat sett så jävla annorlunda ut. Men. Jag gjorde som sagt mitt val och höll fast vid Anton för jag ville så innerligt då att det skulle fungera och att vi skulle klara av våran djupa svacka..

Dagarna går, månaderna går sen den svarta dagen då Anton lämnade mig. Mitt liv har återgått till det normala, och till ett mycket bättre liv och vardag än jag hade innan. Saknaden har blivit mindre och mindre för varje dag som gått och jag har lämnat våran tid bakom mig.Iallafall någorlunda.Vissa dagar känner jag svaga nålstick i mitt hjärta och oerhörd ledsamhet för att det blev som det blev. Jag älskade innerligt Anton. Jag har aldrig älskat någon så högt... Jag känner ingen direkt bitterhet längre över Antons val,hur han skötte det & alla hans hårda ord. Det får stå för honom. Faktum kvarstår dock att han raserade mig. Aldrig har jag låtit en människa kommit så nära för att sedan bli lämnad, kränkt & så förtvivlad. Jag gav honom en bit av mitt hjärta som han sedan kastade iväg. Kastade iväg det som det aldrig betytt något för honom. Det gjorde & gör fortfarande ont. Jag hoppas att han en dag, om några år kanske, förstår vad han utsatte mig för och vad han gjorde mot mig. Jag kommer en dag kanske förlåta, men jag kommer aldrig glömma. Såren är fortfarande vidöppna, de har slutat blöda & det har slutat vara, det har börjat sakta men säkert börjat läka. Det kliar dock. Kliar som fan emellanåt. Men läkningsprocessen går framåt. Sakta men säkert. Dag för dag.

Sitter hemma i min ensamhet och tänker.Tänker massa. Ljusen är tända runt om mig, skön musik strömmar ur högtalarna. Just ikväll känner jag ett stort tomrum inom mig. Känner mig ledsen.

Fuck this night.