Darkness

Så har man kommit till den dagen då det kommit till min kännedom att Anton ska bli pappa. Ni hörde rätt. Killen som inte är torr bakom öronen & fortfarande går i blöja ska bli pappa. Mamman är den "andra" tjejen, 19-åringen,tjejen som fortfarande är ett barn, inget jobb,inget körkort, bor fortfarande hemma. Bruden han lämnade mig för.Tjejen som i mina ordalag ligger under benämningarna "Horan","Fittan","Lowlife","Slödder"... Kalla D.E.T för vad fan som helst.

Med enkel matematik så går det att räkna ut att jag & Anton fortfarande var tillsammans när detta jävla missfoster blev till. Det tog slut i slutet av Juli, han fortsatte knulla D.E.T samma dag han lämnade mig, det tog två-tre veckor så blev han tillsammans med det där jävla Rebound Våpet. Du lämnar inte ut ett positivt graviditetsbesked förrän efter v. 12... Med andra ord: jag har det nu svart på vitt åter igen att Anton ljugit, spottat & spytt mig i ansiktet gång på gång. Han älskade aldrig mig. Ikväll har jag verkligen förstått det.

Detta besked som jag fick ikväll, gör att jag tänkte delge en grej.. En sak jag inte pratat egentligen med någon om. Just för att jag ville bearbeta min skit själv. & att Anton skar av vårat relationsband utan att blinka & jag har ansett att han inte hade med det här att göra, framtills nu. Utan frågor, utan tycka synd om, utan någon som sitter med armarna runt en. Ensam är starkast, right?

I början av september genomgick jag en abort. Jag gjorde valet att ta bort mitt & Antons barn. Jag var tvungen. Tvungen att genomgå det beslutet, då det var min sista koppling till honom. Jag ville så gärna behålla det lilla knytet, men jag hade aldrig kunnat se vår son/dotter i ögonen varje dag & se Anton. Jag hade aldrig klarat det. Ju längre tiden går desto mer säker blir jag att jag gjorde rätt beslut. Jag vill ge mina barn den uppväxt jag aldrig fick.

När jag fick beskedet att jag var gravid stannade hela min jävla värld upp. Det beskedet kunde inte kommit i sämre tidpunkt. Beskedet kom när mitt liv var svart, när allt hade rasat. När min närmsta vän var ångest, tabletter & sprit. Det finns en som vet om detta, då den personen var den som fanns vid min sida & stöttade mig dag in & dag ut. Är dig alltid tacksam.

Aborten gjordes i v 11. Jag tog mig till sjukhuset, jag lag in mig & låg över en natt. En kirurgisk abort.Ensam. Ensam med mina våndor & min ytterligare sorg. Sorgen att behöva ta bort/förlora ett barn du så gärna ville ha, så gärna ville älska & så gärna ville behålla. Sorgen & minnena kommer alltid vara fastetsat i mitt hjärta, men jag måste gå vidare.

Dagarna går, klockan tickar & jag tar mig framåt, livet är bra! Livet kommer bli som jag vill. En dag kommer jag få alla barn jag vill ha med en man som älskar mig gränslöst & ger mig den respekten jag förtjänar.

Det var helt enkelt inte Anton.

En sak till. Jag hoppas av mitt innersta att ni får missfall, ett jävligt blodigt sådant.. Går den önskan inte i uppfyllelse så hoppas jag att ni får ett barn med två huvuden, 15 tår & 8 fingrar.. Yeah u get the point, jag önskar er verkligen all jävla olycka som går att önska en människa .

You're white trash Piece of Shit.