Darkness

Mörket har infallit, är inte helt på topp denna kväll/natt. Jag är ensam & jag hatar att vara ensam. Demonerna kryper sakta upp i mitt huvud och gör mig svag. Jag är trött på att leva in en lögn, jag vill att alla ska se mig for real. Jag har alltid haft en fasad, en mur utåt sett för att överleva. Ingen har egentligen någonsin fått komma mig nära, jag vill inte att folk ska se mig som svag & hjälplös. Men jag är trött på att leva så, jag vill för första gången i mitt liv droppa fasaden och ge mig den del av mig som jag inte delgett förut. & ikväll är en sjukt jobbig kväll.....

J kom in i mitt liv utan förvarning, allt gick fort som fan & sen nu två månader med facit i hand så var det inte rätt. Inte rätt någonstans. Jag tror jag klamrade mig fast vid tanken & illusionen att vara kär. & allt som hör till. Känna sig älskad, känna beröring, känna sig uppskattad. J kom in i mitt liv då jag började ta tag i mitt eget, alla lösa trådar som måste få hitta sin motpool för att jag någongång ska få bli lycklig.

*** I 5½ år var jag singel, lämnade mitt destruktiva förhållande med J uppe i Stockholm, med brustet hjärta och tron på kärleken & evig kärlek krusad, sönderhoppad och pissad på. Ett förhållande som bröt ner mig både psykiskt och fysiskt. ÄN i dag menar J på att JAG förstörde hans liv, utan en tanke på vad han utsatte mig för. Psykisk/fysisk misshandel var min vardag. Det finns en återkommande röd tråd i de förhållande jag haft och killar jag träffat i mellertid, alla har varit lik min far på ett eller annat sätt. Skitstövlar, svin, alkoholister, narkomaner, kriminella,kvinnomisshandlare,otrogna svin ETC. Det är egentligen inte så konstigt, det var ju min vardag i min uppväxt, att ha en far som bara pissade på mig ( & min mor) & var ett vidrigt monster.

Rädslan att jag aldrig kommer träffa någon som jag komemr dela mitt liv med är överhängade, och det tynger mig mer än vad jag vill erkänna. Man säger ju att hoppet är det sista som överger människan, och än har det inte övergett mig. Men. Jag kan inte låta bli att tvivla.***


Jag är glad att jag har börjat skriva i min blogg igen, på flera olika plan. För mig i det stadie jag är i livet just nu, så fungerar bloggen som ett ventilationsrum, där jag får skriva av mig och lösgöra mina känslor som sedan länge varit begravda av rädsla för många ting. Jag skiter i all rädsla just nu och försöker se framåt, och för första gången i mitt liv så sätter jag mig själv i första rummet. JAG måste överleva.

Jag vill passa på att tacka för alla värmande kommentarer & stödjande mail jag fått av er, ni har ingen aning hur mycket det betyder in my struggle for life.... Finner fan inga ord. Men väl mött & åter igen tack.

//E